De utklädda barnen och samvetet.

När jag gick till tvättstugan nyss stötte jag på två Halloweenkids. Den stora skälvan satte in och nu sitter jag bakom gardinen och hoppas att de inte kommer hit.
Min mamma fick påhälsning av dito häromdagen. Hon är en väldigt samvetsgrann person. Samvetsgrann och för en gångs skull helt utan godis. Utanför dörren stod fyra pluttar i full mundering och pep "Bus eller godis?".
Redan här i historien visste jag att det dåliga samvetet över att inte ha någonting att erbjuda skulle gnaga hål i henne och när hon tusenfallt bett om ursäkt till de stackars barnen sköt den större av dem upp sin skräckmask på huvudet, tittade på henne med stora blå och sa försiktigt "Det gör inget". Men de fick lite pengar som hon smått stressad (om jag känner henne rätt) lyckades rafsa ihop innan de slank iväg.
Hon avslutade historien med att visa en suddig bild på den lilla skaran skräckisar, grannungarna i kjolar, hucklen och monstermasker och förklarade att hon tänkte skriva ut varsin bild till dem och lägga i brevlådan tillsammans med lite av det där godiset hon svekfullt hade tvingat dem gå utan.
Ingen vill göra rätt för sig så som min mamma.
Och när det kommer till just det här (och påskkärringar!) känner jag så himla mycket igen mig.
Så jag sitter tyst som en mus här bakom dörren och trycker. Snälla barn, kom inte hit! Tant HAR inget godis och hjärtat klarar inte bus.