Gud och "Den lille mannen och Gud".

Jag tror inte på Gud. En gång i tiden var jag en sån som lite svävande sa att jag "inte trodde på Gud, men trodde på någonting". Men inte längre. Jag kanske skulle kunna sträcka mig till att formulera det som att jag tror att världen har sätt att påminna oss om sin fantastik, så som frågan om slumpen, sammanträffanden eller mönster. Men förmågan att uppfatta den, som också är förutsättningen för det hela, ligger helt och hållet hos oss. Så den där känslan av att det var meningen att jag skulle gå hit/svänga dit/lyfta luren just då/prata om just det, den föds, lever och dör i människan, i mig.

Jag har pratat en del gudstro med min vän och kollega Kevin och det har varit spännande och nyttigt att tvingas formulera mig. Jag kanske inte alltid har gjort det bra, eller ens förståeligt eller konsekvent men det har varit bra prat. Min starkaste misstro inför en Gud/gudar är den dömande sidan av religion. Om det finns en gud har jag svårt att se att varje enskild människas synd skulle intressera henne/honom. Att vi ska ångra och sona i den gudens namn. Om det finns en Gud så tror jag att den enda önskan den guden skulle ha för mänskligheten (i alla dess faser) är att vi skulle, precis som min fina vän Edvard sa på Peders minnesstund, alltid välja kärlek före rädsla. Och det hoppas jag kunna göra även utan en gudstro.

Så. Med det sagt. Jag fick en barnbok på jobbet: "Den lille mannen och Gud" av Kitty Crowther, förra årets Alma-pristagare.
Den handlar om en liten man som en dag träffar Gud i skogen. "Gud själv?" utbrister den lille mannen varpå Gud förklarar att han bara är en av alla de gudar som finns, och det finns många, kanske fler än stjärnorna på himlen.

Gud kan förvandla sig till vad som helst, en hjort, en cowboy, till och med den lille mannens pappa och innanför förvandlingens konturer skymtar den rosa siluetten av Gud.

Gud följer med den lille mannen hem och blir bjuden på omelett som han aldrig ätit förut.

Sedan går de ut i skogen igen, pratar, badar, promenerar. Gud går på vattnet, men bara för att han inte kan simma och när den lille mannen klättrar i träd svävar gud, eftersom han är för klumpig bland grenarna. Det är en mänsklig gud, med brister och svagheter.

Sedan måste Gud hem till sin fru som väntar. Och de säger hej då, Gud och den lille mannen som heter Teo, som betyder Gud.

Teo går hem, lyckligt skimrande. Gud kommer hem till sin Gudinna som är sugen på omelett och ett bad i sjön (Mitt enda frågetecken. Ljög Gud för den lille mannen ang. omeletten?). Gud funderar på att lära sig klättra i träd.

Om det finns en Gud kanske han skulle kunna vara som Crowthers Gud. Mänsklig, nyfiken, varm, villig att lära och erkänna sina fel och brister.
Rent estetiskt älskar jag den. Crowthers teckningar är känslosamma med sin blyerts och sina färgpennor. Det svarta, de mjuka jordfärgerna i kontrast till det klart neonorangea som omringar gudsgestalten men också sipprar över i blommor, träd och stenar och bekräftar den outtalade andemeningen att hennes gud finns i allt. Jag fastnar i bilderna, låter blicken glida längs enskilda penndrag, fascineras av detaljrikedomen.
Så. Det är en barnbok, skulle jag läsa den för Knappen?
Om han en dag finner en gud får han göra det på sitt eget vis. Det bästa jag kan hoppas på är att det i så fall är en lika kärleksfull och allomfattande gud som Kitty Crowthers. Men av mig kommer han inte att få någon gud. Den frågan är alldeles för stor för att låta en vackert illustrerad barnbok slinka igenom.