söndag 11 september 2011

Gud och "Den lille mannen och Gud".

Jag tror inte på Gud. En gång i tiden var jag en sån som lite svävande sa att jag "inte trodde på Gud, men trodde på någonting". Men inte längre. Jag kanske skulle kunna sträcka mig till att formulera det som att jag tror att världen har sätt att påminna oss om sin fantastik, så som frågan om slumpen, sammanträffanden eller mönster. Men förmågan att uppfatta den, som också är förutsättningen för det hela, ligger helt och hållet hos oss. Så den där känslan av att det var meningen att jag skulle gå hit/svänga dit/lyfta luren just då/prata om just det, den föds, lever och dör i människan, i mig.

Jag har pratat en del gudstro med min vän och kollega Kevin och det har varit spännande och nyttigt att tvingas formulera mig. Jag kanske inte alltid har gjort det bra, eller ens förståeligt eller konsekvent men det har varit bra prat. Min starkaste misstro inför en Gud/gudar är den dömande sidan av religion. Om det finns en gud har jag svårt att se att varje enskild människas synd skulle intressera henne/honom. Att vi ska ångra och sona i den gudens namn. Om det finns en Gud så tror jag att den enda önskan den guden skulle ha för mänskligheten (i alla dess faser) är att vi skulle, precis som min fina vän Edvard saPeders minnesstund, alltid välja kärlek före rädsla. Och det hoppas jag kunna göra även utan en gudstro.

Så. Med det sagt. Jag fick en barnbok på jobbet: "Den lille mannen och Gud" av Kitty Crowther, förra årets Alma-pristagare.
Den handlar om en liten man som en dag träffar Gud i skogen. "Gud själv?" utbrister den lille mannen varpå Gud förklarar att han bara är en av alla de gudar som finns, och det finns många, kanske fler än stjärnorna på himlen.

Gud kan förvandla sig till vad som helst, en hjort, en cowboy, till och med den lille mannens pappa och innanför förvandlingens konturer skymtar den rosa siluetten av Gud.

Gud följer med den lille mannen hem och blir bjuden på omelett som han aldrig ätit förut.

Sedan går de ut i skogen igen, pratar, badar, promenerar. Gud går på vattnet, men bara för att han inte kan simma och när den lille mannen klättrar i träd svävar gud, eftersom han är för klumpig bland grenarna. Det är en mänsklig gud, med brister och svagheter.

Sedan måste Gud hem till sin fru som väntar. Och de säger hej då, Gud och den lille mannen som heter Teo, som betyder Gud.

Teo går hem, lyckligt skimrande. Gud kommer hem till sin Gudinna som är sugen på omelett och ett bad i sjön (Mitt enda frågetecken. Ljög Gud för den lille mannen ang. omeletten?). Gud funderar på att lära sig klättra i träd.

Om det finns en Gud kanske han skulle kunna vara som Crowthers Gud. Mänsklig, nyfiken, varm, villig att lära och erkänna sina fel och brister.
Rent estetiskt älskar jag den. Crowthers teckningar är känslosamma med sin blyerts och sina färgpennor. Det svarta, de mjuka jordfärgerna i kontrast till det klart neonorangea som omringar gudsgestalten men också sipprar över i blommor, träd och stenar och bekräftar den outtalade andemeningen att hennes gud finns i allt. Jag fastnar i bilderna, låter blicken glida längs enskilda penndrag, fascineras av detaljrikedomen.
Så. Det är en barnbok, skulle jag läsa den för Knappen?
Om han en dag finner en gud får han göra det på sitt eget vis. Det bästa jag kan hoppas på är att det i så fall är en lika kärleksfull och allomfattande gud som Kitty Crowthers. Men av mig kommer han inte att få någon gud. Den frågan är alldeles för stor för att låta en vackert illustrerad barnbok slinka igenom.

7 kommentarer:

Johanna sa...

Men så vist du skriver. Bilderna ser ju fantastiska ut och boken verkar verkligen ha sin charm, men som oreligiös person skulle jag nog inte heller läsa den för mina barn.

Om de hittar en gud får de göra det på egen hand, för av mig kommer de inte få någon. Precis så.

Linda sa...

Får tårar i ögonen här. Du och dina ord är magiska.

A sa...

Det är som Hitchens menar på; människan är medfött sadomasokistisk, då vi har en tendens att dra oss till kontroll och att bli kontrollerade, gärna genom våld och tvång. Frihet, ovisshet och kaos är för svåra koncept för oss att acceptera i termer av hur vi organiserar oss, således har merparten av historiens övergrepp och hemskheter gjorts inte bara i religionens namn, utan snarare som en direkt följd av religionens villkor där samhällshierarkin läggs ut schematiskt och kallt, villkor som dikteras med brutala straff som konsekvens för allt som inte är underkastelse. I religionen förklaras det för oss hur vi behöver och måste lyda storebror. Han vet bäst, han vet mest och när 2+2 blir 5 så ska vi inte ifrågasätta det. "Bb... bb... bb... bb".

Religion är inte bara vansinne, myt och ett opium för att behålla en viss maktstruktur, det är också en direkt destruktiv och negativ kraft för mänskligheten.

Folk menar på att religion är anledningen till en massa solidaritet, välvilja och omhändertagande aktioner, jag säger det är människan som är anledningen, religion har ingeting med det att göra. Solidaritet är äldre än religion, större än Gud och föds i vårt medvetande och vilja att leva.

Antiteismen is the way to go.

Anonym sa...

(Det jag tyckte var mest sympatiskt var: "I religionen förklaras det för oss hur vi behöver och måste lyda storebror".
I mer konkret mening då... ;) )

Som humanist är A:s utsaga för mig okontroversiell. Tomtar & troll, gud (-ar), älvor, andeväsen eller jultomten. Ett sätt att trösta sig, skapa trygghet i det okända eller i värsta fall att förgöra Din nästa o/e medmänniska med..

Troende vänner blir irriterade när jag säger att de lever klart "enklare" liv än vi syndfulla kättare. De inser uppenbarligen inte att det är sant - de har ju (enligt mig, de ytterst förenklade) svaren på livets eventuella (?) gåta.

När jag var yngre önskade jag ibland, att jag vore religiös. Enklare så? "Gud" och liturgi är/ger svaren. Riter, symboler, förmänskligande. Som tröstnapp.

Det finns en naiv världsfrånvänd referensram i religiositet. Synd kanske, att det inte är "charmigt" längre...(vilket nog var huvudaspekten på 60- och 70-talet, när alla antingen var infödda i frikyrkan eller Marxist-Leninister alternativt Maoister, Trotskijster, en annan sorts religionsyttring..)

/lb

A sa...

"Marxist-Leninister alternativt Maoister, Trotskijster, en annan sorts religionsyttring"

Inga hädelser här, tack =).

Skämt åsido. Håller med dig fullkomligt. (Även om jag tycker att Trotskyister inte riktigt kan läggas i samma fack. Och att de mest ortodoxa ur den fållan var den gode Jozefs neandertalare. Men det är en annan diskussion, som vanligt. Kapitalismen med dess normativa dogmer kan väl också argumenteras vara en religion?)

Mer intressant, tycker jag, är dock att fundera på hur människor ur någon slags grundläggande humanism ofta gör en distinktion mellan konceptet "gud" - ofta en abstraktion öppen för tolkning - och "religion" - en samling dogmer som numera kan fnissas åt.

Jag menar hellre på att "gud" är en konstruktion som inte går att skilja från skriften, riten och dogmen. Man verkar tro att Gud har med transcendens att göra, och är lite vad man själv vill. För mig är Gud inte en abstraktion, enbart en fiktiv karaktär i en eller flera specifika mytologier och bör aldrig definieras i samma termer som - låt oss kalla det - "humanistisk andlighet", det vill säga det populära "det finns nog nånting bortom mitt medvetande".

För mycket hemskheter har gjorts på order av och som en DIREKT följd av kristendomen och dess gud för att vi ska se på den med accepterande ögon.

Gud/Allah/etc mördar. Det låter hemskt, men det är det ju också.

Mina 2 cent iaf.

Sofia sa...

Herrarna får ursäkta att jag avbryter men jag ville bara tacka Johanna och Linda för fina kommentarer!

Sådär. Nu är scenen er igen. Fire away! (alltså, på riktigt.)

Anonym sa...

Well, detta kan bli RIKTIGT! långt... men eftersom vi är överens blir det bara självbespeglingar möjligen...?

Men A, du a n a r inte med vilken religiositet som mina vänner, hukande runt grytan med Chili-con-Carne (Nej, det äter jag aldrig mer... har fått en livslång dos tidigare..) och uselt ! (verkligen U S E L T!!) rödvin av "Parador-typ" ( duger att måla hus med..) uttryckte sin ärligt menade, men intellektuelkt andliga och liturgska (på lite annat sätt) hänförelse inom grupper som KP, RMF, MLK, DFFG, KPML, KPML(r)* mfl över sin Ö V E R T Y G E L S E om att Jozef S, Mao Tse Tung (ja, det stavade så, då..)m Kim Il Song, Enver Hoxa, Ho Chi Mihn, Kieu Sampan, Gammelguben Fidel osv förmedlade S A N N I N G E N till de hänförda, okritiska skarorna...

Lika nära religion, som mina stackars klasskompisar som var intvingade i "Jesus Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga" (de utvalda....de ENDA utvalda, vi andra skulle brinna) - i ett av de alltför många sekterna i landet...

Jag tillbringade studenttiden i kostym, tillsammans med en flickvän i Mahjong-kläder... en anakromism, men intressant....

/lb

* Vänstern på 70-talet förökade sig genom delning, som amöbor eller andra encelliga djur... ;)