"Caribou Island" av David Vann

David Vann - Ångestens mästare. Hans debut "Legend of a suicide" kom efter det här inlägget att gå under smeknamnet Ångesthålet i mitt hem. Så det är en del att leva upp till när jag plötsligt hittar "Caribou Island" i det nya sortimentet på jobbet. Och han misslyckas inte med att leverera.
Låt mig illustrera. Bokens första stycke:

My mother was not real. She was an early dream, a hope. She was a place. Snowy, like here, and cold. A wooden house on a hill above a river. An overcast day, the old white paint of the buildings made brighter somehow by the trapped light, and I was coming home from school. Ten years old, walking by myself, walking through dirty patches of snow in the yard, walking up to the narrow porch. I can't remember how my thoughts went then, can't remember who I was or what I felt like. All of that is gone, erased. I opened our front door and found my mother hanging from the rafters. I'm sorry, I said, and I stepped back and closed the door. I was outside on the porch again.

Från första sidan sätter den där långsamma, lågmälda ångesten sina klor i mig och kryper sedan med oändligt tålamod upp i bröstkorgen. David Vann låter det ta tid.
Gary och Irenes äktenskap borde ha rasat samman för många många år sen men i ett sista försök att förtränga insikten om att de slösade bort sina liv på varandra så ger de sig ut för att bygga en stuga på en vindpinad och ogästvänlig ö i Alaskas vildmark. De kommer igång sent och blir överrumplade av den tidiga höstens kyla och stormar som drar över tältlägret de satt upp runt bygget. Irene lider av konstant oförklarlig och aggressiv huvudvärk som skoningslöst men, i sann Vann-anda, långsamt trasar sönder henne. Och den där smärtan spiller över, växer till en bur runt Irene, påverkar dem allihop och blir tillslut livsluft för ångest, skuld, ånger, ilska och desperation.
Vid sidan av Gary och Irene lever deras två vuxna barn var sitt liv, båda till ytan nöjda men, åter igen, sakta imploderande.
Vann är ångestens mästare. Genom laddad, elektrifierad dialog, låter han sina karaktärer ömsom närma sig ömsom stöta ifrån varandra. Ansiktena bakom samtalen avslöjar undertexter som kokar av återhållen ilska och skuldbeläggande. Miljöbeskrivningarna av det stormridna landskapet, kallt, isande och opålitligt, tar plats i texten och fungerar effektivt som ett ödesmättat soundtrack.
Jag tänker efteråt att det inte händer så mycket i boken, men det gör det. Paret som i storm efter storm släpar timmer och bygger sig spik för spik mot den oundvikliga smärtgränsen blir snarare tungt meditativt, som en sjukdomsslummer. Det är inte McCarthys postapokalyptiska mardröm "Vägen", så skitig att naglarna blev svarta av att läsa den. Det är ett vardagligt sönderfall, det som sker under täcket, i kudden, ensam i bilen. Och det är just det (och det fantastiska språket!) som gör den så fruktansvärd och mycket, mycket läsvärd.