Att fortsätta men ändå börja om.

Långsamt närmar det sig, bygget. Det nya, alldeles egna. Ingenting av det gamla kommer finnas kvar. Inte ens Smekmånaden; gästhuset. Det var vår första projekt efter att vi flyttade hit. Vi la ner själ och hjärta i att renovera. Målade, tapetserade, slipade golv och i varje andetag genom arbetet målade, tapetserade och slipade vi fram det hem och liv vi skulle ha på den här platsen. Vädrade ut det gamla, andades in det nya i nytvättade lakan.
Efter en tid blev Smekmånaden nedgraderad till förråd men då hade vi hunnit ta oss hela vägen in i stora huset, målat, tapetserat och slipat där med.
Smekmånaden, som gått under fler namn genom åren, stod här redan när mina föräldrar byggde för 30 år sen, det finns bebisbilder på mig när jag badar i en balja i den diskho som fanns då. Runt det lilla bordet utanför har släktingar och vänner ätit sommarfrukostar genom hela min barndom.

Allting tar slut. Och allting har en början. När Smekmånadens dagar snart är slut börjar något som är bara, bara vårt. Som vi planerat i över två år redan. Först var det bitterljuvt men nu finns bara längtan kvar.