Unisex?

Ganska ofta hör jag mig själv säga "Jag vill inte vara genuspolis men...".
Men... jag kan inte släppa det. Inspirerad av Jonna, som mailar om konstigheter hon ser, skrev jag ett mail till Lindex häromdagen och berömde dem för deras babyavdelning men klagade i nästa andetag över att sortimentet för större barn är så himla könsbestämt. De svarade med att upprepade gånger tala om hur viktiga deras kunders synpunkter är och att "angående en unisexavdelning är det fråga som vi arbetar med" och "sedan är våra plagg märkta på samma sätt oavsett om de är planerade till flick eller pojk, vilket innebär att man är fri att välja." (Vad den här märkningen som man utelämnat skulle kunna vara beats me. Vilken märkning skulle kunna göra dem ännu mer könsbestämda?) "Det går alldeles utmärkt att köpa plagg på flickavdelningen till sin son eller vise versa."
Den där sista meningen missar målet med sån marginal att jag häpnar.

Iallafall. Knappen fick ärva en påse kläder av en grannpojke häromdagen. Förutom en brun tröja, en mörkgrön t-shirt och ett par kamouflagefärgade brallor så var där i övrigt 1, 2, 3... kanske 15 tröjor och byxor i olika nyanser av blått.
I mailet till Lindex tog jag upp den slappa förklaring H&M levererat i frågan vid något tillfälle, att det är så efterfrågan ser ut. Det är så kunderna vill ha det. Lindex upprepade i svaret samma förklaring.
Så. Baserat på den här arvegodspåsen, är det verkligen så?

(Och nej, jag vill inte skicka allt blått, rosa eller volangprytt in i skärselden, och jag förstår att det ofta är ungarna själva som plötsligt i dagisåldern bara vill ha rosa/blått/tjej/kill, men innan vi går dit kan vi väl stanna upp och prata om vad vi, som formar det här samhället de växer upp i, har för del i just den problematiken?)