Jag har aldrig varit flygrädd. Bara under mitt första år tillsammans med greken (en annan historia) satt jag på 13 olika flygplan till eller från Grekland. Jag har alltid förlitat mig på statistiken, hur mycket farligare det är att åka bil tex och på hur många tusentals flyg som lyfter och landar varje dag i relation till hur många flygolyckor man hör om. Och så kommer jag fram till att risken att jag snubblar på gatan och bryter nacken är större. Typ.
Åbo var regntungt och molnigt när jag checkade in. Säkerhetskontrollen tog en evighet och de snodde mig på både smoothie och hårspray. Vid gaten visade de "Flight of the concordes" på tvn och utanför vrålade militärplan genom regndimman i formationer. Det var flyguppvisning, marken var full av entusiaster under tiltade paraplyer och himlen var full av överljudsplan som fick golvet att vibrera under fötterna i avgångshallen. Mitt emot mig satt en blond man och pratade i telefon, snett mitt emot en svarthårig man med dator i knät. Några bord bort en mamma med en sockerchockad dotter med muminväska. Och plötsligt blev jag för första gången nervös. Jag tänkte på de mörka molnen, det lilla propellerplanet, åskan de talat om på radio och pulsen steg. I händerna hade jag Jon Krakauers "Into the wild" som från första sidan obönhörligt leder fram mot huvudpersonens död i vildmarken och jag såg mig omkring och tänkte tänk om det händer nu. Om det här är det där gången. Ska vi dö tillsammans, jag och de här människorna?
Vi gjorde inte det, trots att den blonda telefonmannen strax efter start vek ihop sin tidning, greppade hårt om armstöden och hyperventilerade sig genom de 45 minuterna till Stockholm.
Det var en skumpig flygning men den där dödstanken höll sig borta när vi väl var i luften. Men den hade kommit där för ett ögonblick och jag tänkte på Knappen och A hela hela vägen hem.
4 kommentarer:
Tell me about it.... jag skall till NY första veckan i oktober, och får magsårsliknande tankar en gång i veckan, redan nu...
Det blev värre sedan man blev förälder...
Terapi, statistik, logik och rationalitet. I know. Men hur lurar du det autonoma (per definition autonoma) nervsystemets hormonkemi med slikt...?
Det begränsar livet, men skapar en slags begränsning långt! före, under - och tillbaka skall Du ju också. Hur att inte njuta av den tid Du är där du där. Moment 22.
Försök förtränga det om Du kan..
/lb
Jag vet. Jag har exakt samma känsla. När vi flög till London kunde jag inte sluta tänka på att Tintin inte ens skulle minnas mig om (när) planet störtar.
Ja, hjälp vad jag kan hålla på och sjåpa sig och måla upp skräckscenarion sedan jag blev morsa. När Hrönn fortfarande helammade vågade jag knappt gå över gatan. Nu är det bättre, men ändå oroar jag mig över hur det ska gå när hon åker med sin pappa, hem till sina farföräldrar, i två dagar över midsommar.
lb: Som du har kämpat med din panik! Respekt.
Josefine: Visst är det hemskt! Jag tänkte att Knappen har A och mamma. De kommer att klara det... Det var vidrigt just den stunden.
Jonna: Gawd. Mina värsta scenarion är när jag är ensam hemma med Knappen och blir mörkrädd. Fruktansvärda saker händer oss som jag aldrig skulle våga sätta ord på...
Skicka en kommentar