fredag 10 juni 2011
Facebookvänners vara eller icke vara.
Min vän och kollega Kevin sa för ett tag sen när jag stod på jobbet och la ut texten om mitt minst sagt kluvna förhållande till facebook att han funderat på att ta bort alla vänner han inte skulle bry sig om att gratulera på födelsedagen. Det låter som en vettig måttstock. Jag blir ju mest sur av facebook iallafall. Så. Varför är jag så feg?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
Facebook - det enda sättet att bli odödlig....
"Saggiga gamla fejjan – hem för de levande döda"
http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/johanhakelius/article13077092.ab
/lb
Ja, har läst den där. Låter som att Hakelius ändå inte använt fejjan i den utsträckning eller på det vis som faktiskt gör skillnad eller är viktigt för folk. Är man en inaktiv användare som bara slööppnar andras garderober utan att bemöda sig om att hälsa först (vilket jag ABSOLUT är) så blir det saggigt och trött. Tror inte att det har lika mycket med fejjan som med oss att göra.
Och det där om bortgångnas profiler. Hade nog tyckt att det var bananas som inte allas vår P's vägg blivit en kärleksfull och ganska aktiv mötesplats för alla de han lämnat efter sig...
Som sagt, kluvet förhållande.
Jag bestämde mig redan i facebooks barndom för att inte bli medlem och jag har inte ångrat det en enda gång.
Ngn sa att en bra måttstock även är att bara ha de vänner man skulle hälsa på om man spontant sprang på dem på stan.
Tycker f ö det är synd m människor som är anti företeelser de inte själv testat. Jag är inget stort fan av fb, men det är en galet häftig plattform och det ökar (!) mitt sociala umgänge irl. Precis som twitter.
Jonna: Jag var nog en av de sista av mina vänner att skaffa men jag är ändå glad att jag gjort det, även om intresset har svalnat avsevärt. Under åren har jag haft en del kontakt med folk jag aldrig skulle kommit i kontakt med igen och det har jag uppskattat. Det jag har svårt för är det eviga behovet att tala om för andra helt meningslösa saker i sina statusuppdateringar. Men jag är den första att skriva under på att det ligger hos mig, ingen annan.
egoistiska egon: Som fenomen är det, precis som du säger, oslagbart! Twitter har jag fortfarande inte satt mig in i. Jag behöver hitta ett lagom förhållningssätt till det hela och kanske komma underfund med varför jag blir så jäkla provocerad av helt ovidkommande saker!
Baksidan är tyvärr, att vänner och bekanta visar sig ha såväl ett ödsligt själsliv och synnerligen trista liv....?
Twitter, Fejjan:
"har checkat in på Apoteket", "Idag bakar jag bullar", "Jag och 4 andra har varit på Chez Ture i Molkom" "på väg till Tandläkaren", "har köpt en tisha just".....
Jaha. Jaha? Jaha?? Ehhh...?
Det är givet att många blir provocerade av banaliteter och ointressanta vardagshändelser, som dessa sociala "medier" är så fulla av...
Tiden & livet är lite för kort kanske, för att surfa runt bland 498 "vänner" och deras "vänner" och ta del av t.o.m ICA-besöken...?
/lb
.. men jag är väl för gammal för att hajja grejen med "tramset"...?
/lb
Lb: Nä. Låter inte alls för gammal! Det är ju just detta som är frågan: vad är det man väntar sig ska uppnås när man tar sig tid från annat för att skriva "Mysig dag i parken. Nu: fredagsmys!!!".
Jag fattar inte. Eller värst av allt: "<3 Blabla <3 Alla storebröders dag! Blabla <3 Kopiera in det här i din status om du älskar din storebror blabla <3"
Jag får eksem.
(så du kan sluta fundera över varför jag aldrig haft en kedjestatus om att jag älskar dig. jag vet att du undrat! ha!)
Haha, jag tror jag like-ar lbs kommentarer till detta inlägg.
Kev: Tänk när man blir tillräckligt gammal för att säga att ens vänners liv visat sig synnerligen ointressanta med hedern i behåll! That will be the day.
Skicka en kommentar