Om att sova

Lämnar Knappen på dagis och åker hem. Med oro och stolthet i magen. Om en stund är det dags för vila och jag sitter här över min lunchtallrik och skräckfantiserar om hur all trygghet och tillit slits ut i kroppen på honom när han ska somna där själv, bland en massa andra som han knappt lärt känna och rummet är så stort och högt runt honom där han gömmer ihop sig till en liten boll, borrar ner ansiktet i kudden och inte förstår.

När jag var liten kunde jag inte sova borta. Jag älskade tanken på det. Att borsta tänderna ihop, att krypa ner under täcket på madrassen, småprata tills ögonen var tunga som stenar och sen bara flyta iväg. Och jag försökte. Vi borstade tänderna, kröp ner, småpratade tills jag märkte hur min bästa kompisars ögonlock blev tunga som stenar och deras röster blev släpiga för att tillslut tystna. Och så var det bara jag kvar. Det blev mörkt i rummet, små främmande nattljud föddes omkring mig och allting såg så annorlunda ut när jag låg där ensam vaken kvar. Tingen vi lekt liv i under kvällen var döda, skuggor jag aldrig sett förut drog över möblerna och jag skulle aldrig kunna somna i detta obekanta, overkliga och en liten fågel började pipa och klippa med vingarna i bröstkorgen, en fågel som ville hem.
Jag fick gå hem. Jag minns inte hur det gick till, om jag blev hämtad eller följd hem men det var alltid med en kluven känsla av nederlag och lättnad jag fick krypa ner i min egen säng.

Jag hoppas så att Knappen ska få slippa. Att han ska få gå upp i lugnet att somna skavfötters med sina vänner och att han just nu ska blunda, känna sin trötthet och låta sig glida med.