Livslektion

Igår kväll träffades vi vänner till Peder som gick bort i en bilolycka november. Vi slöt upp på en restaurang på söder, åt, mindes, skrattade, var nära och saknade. Jag hoppas att vi kan fortsätta mötas så, i hans anda.
Efter middagen pratade jag med en av Peders äldsta vänner Elias en stund. Han hade nyligen sagt upp sig från sitt jobb på credigt bokförlag, lagt det frilansande fotograferandet på hyllan ett tag och börjat jobba som kock på ett dagis. Och han mådde bättre än han gjort på länge. Det var så stiligt allting innan, med fräsigt jobb och vind i håret och konstanta deadlines som radade upp sig efter varandra som förlossningsvärkar.
Men nu var han äntligen lugn, sa han. Att laga mat till barn och göra fint på deras bord med nyplockade vårblommor. Vad kunde vara viktigare än det?
Jag har tänkt så himla mycket på det där nu. Jag har karriär/livskris med jämna mellanrum, får ont i magen av den där universitetsexamen som jag aldrig fått/varit intresserad av/ens försökt mig på. Får för mig att åren går, rynkorna hopar sig, att jag inte kan någonting och om jag inte lägger på ett kol vaknar jag en dag och inser att tåget gått.
Nästa gång jag tappar bort mig på det där viset ska jag tänka på Elias som lyckligt lagar mat till hungriga och lektrötta dagisbarn och på det min bästa kompis E sa på Peders minnesstund: Peder lärde oss något viktigt genom det sätt han levde. Att alltid, alltid välja kärlek över rädsla.