"Oryx and Crake" av Margaret Atwood

Trots att vi hade näst intill ett bibliotek när jag var liten minns jag bara två titlar som var mammas; Betty Mahmoodys "Inte utan min dotter" och Margaret Atwoods "Kattöga". "Kattöga" hade jag förstått var en fantastisk bok som gick från den ena mammans sängbord till den andras. En dåtidens "Flyga drake". Något orättvist har jag efter det slutit mig till att Margaret Atwood hör till den lite äldre, vardagspsykologiskt intresserade, topp-liste-läsarens favorit.
Little did I know.
Kulturkoftan bloggade någon gång att hon ville ha Atwoods "Oryx and Crake" och eftersom jag litar fullt på Koftans omdöme och var i behov av tips så skaffade jag den utan att veta mer än så.
Koftan, jag är dig ett stort Tack skyldig! Det här kan vara upptakten till en alldeles ny förälskelse.

"Oryx and Crake" är ett postapokalyptiskt extremt välskrivet mörker. Allt som är fult och fåfängt i världen idag har fått fritt spelrum, spunnit ur kontroll och har långsamt och metodiskt tagit död på etik, moral, kärlek och tillslut människan själv. Det är en dystopi som får det att kräla av obehag i bröstet, som får mig att vilja krama min familj och slänga ut alla nymodigheter om det bara kunde få vår värld att stanna upp ett ögonblick och ta en kaffe, lukta på en blomma. Sluta klona djur i laboratorier, sluta odla biologiska vapen eller klyva atomer, sluta operera sönder våra kroppar, sluta svälta varandra ekonomiskt, kulturellt, socialt.
Jag kan inte heller sluta imponeras av att detta fantasifulla, fasansfulla mörker kommer från en kvinnlig författare. Det var så otippat och fräscht i all sin smuts.
Så här kom hon då, 40+'arnas favvo, och vände uppochner på mina förutfattade föreställningar och som jag ser det får hon gärna stanna. Länge.