Alltså, det här med gulliga bebis-filmer i oändlighet på youtube som ska tittas på och länkas och gillas på fejjan som en nutidens diabildspel i någon mosters dammiga källare. Och vi har sett den ena efter den andra och till slut så bara OKEJ. Men det går inte, jag kan inte låta bli.
Nu blir det bebis-film på bloggen!
7 kommentarer:
Hahahahahahaha!!! Suveränt!
Maila mig länken!! Det låter precis som när två av mina kollegor diskuterar något de inte är helt överens om...!
//lb
http://www.youtube.com/watch?v=2FY5i2GvSGU&feature=feedu
Ifall du undrade vad de diskuterade...
lb: På mailen nu!
Fanny: Haha! "...did you just fart?"
Sweet! När jag volontärarbetade på ett barnhem bodde det ett tvillingpar där och de var lite liknande, när de vaknade upp efter sin middagslur stod det i spjälsängarna och pratade sig eget språk, mkt fint!
Bebis-film är bra, har alltid varit så skeptisk till jag såg en film med en bebis som skrattar när ngn river papper, sen dess kan jag inte sluta titta!
Ylva: Blöjbarn som pratar, skrattar eller dansar funkar nästan jämt! Det är samma här hemma: så fort Knappen dansar så bara "kolla älskling, han dansar!" som om det var första gången. Han har bästa stilen.
Men du, det här med volontärarbete på barnhem! Det måste vara så himla givande. Och tungt! Hur hanterar man det?
Kan tänka mig det, längtar efter att få egna barn en vacker dag. Har dock tre brorsbarn som är hemskt söta så det funkar det med!
Det var givande, och tungt! Jag kom hem för snart två år sedan och kan fortfarande gråta ögonen ur mig av saknad efter "mina" ungar samtidigt som jag ibland inser att jag börjar glömma saker som jag aldrig trodde jag skulle glömma. Som tur är blev jag mkt nära vän med hon jag åkte med så jag kan alltid ringa henne.
Det är inte riktigt en barnhem utan mer ett skydd och barnen blir sen utplacerade i sina familjer (om de kan försörja barnet och det inte finns våld eller övergrepp med i bilden), eller till släktingar eller till fosterföräldrar. Det gör att det kändes lättare att lämna, att jag visste att de flesta barnen hade fått eller fick en familj.
Jag blev också så inspirerad av de ensamstående kvinnor det ofta var som blev fosterföräldrar, som trots knappa omständigheter tog hand om ett eller flera barn. Det har verkligen väckt tanken på att själv bli fosterförälder någon gång, så förhoppningsvis nån gång i framtiden! :)
Ylva: Jag kan verkligen tänka mig att man blir fäst vid dem och att det i det läget måste vara så, så skönt att veta att de får en familj.
Det händer något med en när man får barn, jag trodde det var något föräldrar sa bara, men det gör verkligen det. Förr kunde jag närma mig ämnen som utsatta barn, läsa böcker, se på tv om barn som har det jobbigt, om det så var reportage eller fiktion. Nu, efter Knappen, klarar jag i princip ingenting, jag blir svamp på golvet som bara gråter.
Det känns så sjukt bra att det finns folk som du, som faktiskt åker iväg och arbetar på det där viset! Starkt och stort!
Skicka en kommentar