Jag minns så himla tydligt hur en av de första tankarna jag hade efter förlossningen var att jag aldrig skulle utsätta mig för frivillig smärta igen och att det tyvärr skulle betyda att jag aldrig skulle få den där nya tatueringen jag hade planerat. Så fort jag var klar med graviditet och amning så skulle jag slå till. Hade tänkt så länge och funderat och kommit på bra, meningsfullt motiv och sörjde således att det nu aldrig skulle bli av.
Men kroppen glömmer och man funderar igen.
Så jag har en liten efterlysning. Känner ni någon som är bra på att rita på det alldeles lagom smala temat rådjur, säg till mig.
9 kommentarer:
Känner ingen som kan rita rådjur, men jag läste i tidningen för en tid sedan om en kille som hade tatuerat in barnets första självporträtt, en superfin huvudfoting. Kanske det kan vara nåt?
åh, jag hoppas du hittar nån duktig och att det blir av så att du kan posta en bild här! låter himla fint med rådjurstatuering. barnteckningar brukar också göra sig bra, särskilt i en massa fina färger.
när jag tatuerade ryggtavlan för ett år sedan svor jag att aldrig göra något liknande igen. och jag håller fast vid det ännu. än så länge.
http://www.facebook.com/BlaeckTatouage
Bakom detta namn finns en duktig tjej!
Annika: Sånt är så fint! Vill gärna ha en Knappen-relaterad tatuering tids nog men funderar fortfarande!
lisa lightning: Det är väl det förlossningen och tatueringen har gemensamt; det går ju inte att bara resa sig och säga "nä, förresten" utan konsekvenser om det blir jobbigt!
Jag kommer säkert säga samma sak igen om det blir av!
Poppy: Tack för tipset!
De har tatueringsfunderingarna, som jag också har, är de ett tecken på nån slags 30-årskris, tror du?
(Haha, ordverifieringen är "additt", måste vara ett tecken på att vi ska göra dem!!)
Jag vet att jag kommer få lite skit nu..troligen... men den här tauteringstrenden....??
En gång för länge sedan (nåja...) undrade jag lite över en yngre medborgares utseende i min närhet...jag uttryckte förvisso bara min åsikt ( - och var själv oinitierad och vet(!) numer att man inte skall kommmentera utseende öht, i synnerhet inte tjejer...av 1000 skäl...)
.... men jag tyckte kanske att ex.vis svarta kläder, svart hår, svart kajal, svart mascara.. lite proggpunk-anarko-vego-feminist-grunch eller nå´t, (jag älskar alla -ismer, som rättfärdigar alla gruppers existens och samhörighet inför sig själva) var lite.. ehhh trist... mest..
.."men bah! Jag försöker UTTRYCKA min personlighet, va!" och liknande var "motargumenten"...
Varpå jag vände mig om, med en gest mot de 8-10 polare som satt där... "Ahhh... du vill uttrycka din personlighet, din stora integritet och självkänsla..? - genom att se exakt! ut som alla andra här..?
Ja - jag vet att jag är/var ökengammal i sammanhanget...
Men - finns det inte en risk i att tatoo:s, givet att alla (verkligen alla) mina kids kamrater >16-18 och de jag känner <35 är färgglada och utsirade i skinnet i sådan omfattning, att detta blir allmängiltigt, standard, gemensamt för alla, utslätat... ett "jaha"?
Från ett personligt statement, till en konformitets-signal snarare?
Coolast är kanske kompisen X snart, som har sitt eget (! hahaha..!) namn på vänster överarm? (bra påminnelse, om man glömmer?).
Eller vi blekfeta som är helt utan..? Minoriteten som gör ett statement - vi har inga.
/lb
för gammal...
Lisa: Additt! I dare you!
Lb: Ja, jag fattar och visst är det ett sätt att uttrycka något men att statuera min personlighet som extremt personlig har jag nog passerat får jag hoppas.
Jag vill gärna ha något vackert att se på. Genomtänkta och väl utförda tatueringar är en visuell upplevelse på samma sätt som den mesta bildkonst är. Kroppen är en ytterligare dimension.
Det låter pretto, jag vet, men jag vet också varför jag gjorde en när jag var 17 (effektsökeri), när jag var 24 (kärleksförklaring) och varför jag vill göra en nu (ett statement, javisst, men inte inför andra utan inför mig själv ang. vilket liv jag vill leva).
Varför det måste göras i form av en tatuering är en rent estetisk smaksak. Och att jag tycker om närheten till den; självklart under förutsättning att den betyder eller representerar något för mig. Jag känner ju ingen vidare närhet till den där svarta 17års-blobben på ryggen mer än att den är en tidsmarkör.
Och att "alla" har en tycker jag avdramatiserar det hela på ett ganska bekvämt sätt. Det lägger fokus på motivet istället. Att det blir ett "jaha" som du beskriver är ingen negativ utveckling, jag slopar mer än gärna effektsökeri-aspekten.
Kontentan blir att det finns en estetisk aspekt som kan vara mer intressant än att ha något att visa upp. Kan mycket väl tänka mig att di äldre har svårt att riktigt tro på det, men som sagt, i vår generation är det inte längre bara sjömän och kåkfarare som bär omkring sina erfarenheter i skinnet.
Gotya.... accepterar synvinkeln med estetik och närhet till motivet (i fler dimensioner)...
.... " vår generation är det inte längre bara sjömän och kåkfarare som bär omkring sina erfarenheter i skinnet" får nog sägas vara ett understatement. Jag har en känsla av att majoriteten av 80/90-talisterna är märkta på ett eller annat sätt.. alltså en generations komformitet?
Dock bättre än att ha tjurringar i näsan, öronploppar som ger snibbar modell "African tribal signs 1812" och stålpinnar som om de ramlat hårt över en häftapparat.... eftersom det så jäkla missklädsamt (tycker jag då...;) )
Motiv? Well, någon lite norrut har ju en del idéer/uppslag... hö hö...
/lb
lb: Ja, jo, en konformitet kanske. Det låter så illa bara.
Ja, det där med piercingar var en fas, tur att den gick över. Även om det där med tatueringar kanske också visar sig vara en fas så har den åtminstone hållit ut över tio år till skillnad mot ringarna och pinnarna som klarade sig 4-5 år bara.
Förvånas faktiskt själv över hur missklädsamt jag tycker att det är nu för tiden. Mycket sällan jag ser något sådant och tycker det är snyggt.
Och förslagen norr ifrån. Don't get me started...
Skicka en kommentar