Den ostädade sanningen

Jag kommer nog inte att blogga skämshörn. Inte för att jag inte tycker om idén, det gör jag och jag förstår Claras inredningsbloggångest och att det behövs något att ta udden av den perfektionspress som lätt kryper sig på när de stilrena men personliga, avskalade men loppischarmiga hemmen breder ut sig som om småbarnskaos eller självväxande tvätthögar aldrig funnits. Jag skulle utan att tveka visa er den där enorma ac-lådan som aldrig verkar kunna lämna vardagsrummet, eller köksbänken som blivit förvaringsplats för allt skräp som inte hittar någon annan plats; post, kablar, tangentbord, kritor, böcker, en gammal klänning som legat där i 6 månader i väntan på att ges bort.
Hos oss upptas varje kvadratcentimeter väggyta av någon typ av möbel eller hylla, ett fåtal platser har reserverats för tavlor eller ingenting för att tjäna som andningshål i den övriga röran. Knappens saker samlas på kvällarna ihop i högar och lådor på hans lilla matta mitt på golvet. Köper vi något nytt, tex när jag köpte symaskinen, så måste en avancerad form av Tetris till för att stuva om och flytta runt för att få plats.
Missförstå mig rätt, jag älskar vårt hem. Nog för att jag längtar tills vi ska bygga men stugan är vår, vårt första hem som familj och även om vi svär över platsbrist och röra så skulle vi inte flytta tillbaka till stan (och den större lägenheten) för alla pengar i världen.
Men. Det är just därför jag inte tänker blogga röran. För att jag ser den tillräckligt ändå. När jag tar bilder försöker jag fokusera och njuta av det som är lugnt och fint, de små oaser som finns här hemma. De får mig att slappna av och skita i disken en stund, plocka lite och känna att det är skit samma med röran, just nu. Jag luktar hellre på blommor en stund än städar hela tiden och det är faktiskt helt okej.

(den omklädda pallen)