Att fin-grina lite i bilen

I mjukisbyxor och raggsockor satt jag igår kväll i bilen på väg till macken för att panikhandla frukost. Det var becksvart, klockan var halv 10 och på p1 sändes Tankar för dagen där en teolog som hette Maria eller Lina berättade om sin morfar och citerade Karin Boye. Knappen sov som en sten i sin säng med kaninen under armen, A satt hemma i soffan med datorn i knät och gjorde musik och jag i bilen kände tårna tränga ut ur hålen på sockorna inuti skorna och funderade på hur jag skulle få till det där tröj-mönstret jag vill sy. Och så den där mjuka radiorösten som sa att hon ville möta världen vapenlös, som Boye, och att morfarn hennes ville leva och dö på riktigt en gång. Och det händer då och då när en röst är snäll och säger stora saker om livet; att jag måste gråta en skvätt.
Så jag gjorde det och tänkte att fanimig nu ska jag sluta tänka på måsten och borden och hur man ska/inte ska leva/göra/jobba och bara göra som känns bra för mig och inte hålla på och ställa ångestframkallande borde jag inte? frågor utan att veta vems skull jag ställer dem för.
Jag kommer fram till det där lite titt som tätt men hemfaller till gamla vanor lika titt som tätt men den här kvällen var så fin i sin fantastiska vanlighet och det var det där med Boye även fast poesi mest gör mig rastlös och frustrerad och jag tänkte att om det inte är värt något annat så är det åtminstone värt en Cornetto choklad. Och när jag svängde in på macken tänkte jag för säkert tusende gången på den här sidan 20 att jag syr, skriver, jobbar och har det jävligt bra. Inget berg högskolepoäng eller vd-drömmar. Ingen jorden runt-längtan eller skepparexamen.
Det räcker väl alldeles jävla utmärkt.
Cornetto på det.