Veckans inlägg, ångest och tygbit.

Mjukstartar på tyghögen med grytlappar.

Anstränger mig för att inte blogga fler bilder på nakna barnfötter och tulpaner i motljus.
Läs Fridas inlägg om att vara ung på arbetsmarknaden.
När jag läser om elefantkvinnan får jag blixtsnabba minnesbilder av min gamla ångestchef i en klädbutik jag jobbade i. Hon som ville att jag skulle vara en mer gå-på'ig säljare, som inte litade på att jag kunde läsa av en kunds intresse av att bli talad med eller inte, som hade kritiska ögon i nacken och krävde förklaringar till varför folk gick ut ur butiken utan att ha handlat, hon som fick mig att prata tyst och känna mig som om jag försökte andas genom en hästfilt, vars suckande "jaha?" när jag redovisade dagskassan gav mig magont, som alltid gestikulerade med sina stora maskulina händer och talade till mig i meningar som började "du förstår ju säkert att...". Som hade döpt sin butik till sitt eget namn och på jobbintervjun sa att "Du förstår ju säkert att den här butiken i stort handlar om mig" och att det tog ett tag innan jag fattade vad hon menade men att det i efterhand visade sig vara en av de få självinsikter hon hade att dela med sig av. Hon behövde ingen anställd. Hon hade behövt klona sig själv och sedan fundera på om hon gjorde ett bra jobb eller inte.
3 månader stod jag ut, sedan sa min mamma åt mig att man får faktiskt säga upp sig och då gjorde jag det. Fortfarande, snart 5 år senare, fladdrar det av obehag i bröstkorgen när jag passerar där. Hur jag dukade under för henne och försökte för mitt liv fungera så som hon ville trots att det var på tvären med alla sätt som var mina egna. Lättnaden över att gå därifrån och ilskan över att ha låtit sig själv bli jämfotahoppad på, av henne men värre ändå: mig själv.

Nä. Från trendglammig boutique på söder till grytlappsmorsa i skogen. Amen på det.