Ett ögonblick.

Jag hoppade över 30-dagarsbloggandet. Men jag äger en väska full med saker, några syskon och ögonblick svåra att glömma. Alldeles nyss kom jag att tänka på ett just sådant.
För många år sen när jag bodde i stan hade min sekelskifteslägenhet breda fönsterbräden som jag ofta satt uppkrupen på i det öppna fönstret sommarkvällarna igenom. Gatan jag bodde på var lugn men nära annat som inte var det och folk kom och gick förbi i strida små strömmar.
En särskild kväll satt jag där med en filt om benen, rökte cigaretter och drack te och väntade på någon som skulle komma. Det började skymma, gatlyktorna hade tänts och ett gult sken låg som en filt mellan fasaderna. Det var lugnt och tyst.
Och så plötsligt en röst. Någonstans i grannhuset, högt uppifrån strömmade en hög och klar barnröst som med ett småbarns halva språk sjöng Blinka lilla stjärna rakt ut i stadskvällen. Det ekade mellan husen, den där lilla nästan overkliga rösten, ljus och öppen. Hur mycket jag än vågade luta mig ut kunde jag inte se vart den kom ifrån, fick bara lyssna till den när den sjöng där ut genom fönstret in i mörkret. När sången var slut tystnade hon men när en kvinna ett ögonblick senare kom gående nedför gatan fanns den där igen, rösten.
"Hej mamma!" ropade hon med sådan glädje att hjärtat drog ihop sig till en liten boll i bröstkorgen och kvinnan på gatan stannade upp, lyfte blicken högt och svarade "Hej älskling!" innan hon försvann in genom porten och strax därefter hördes ett fönster stängas till någonstans under den mörkblå sommarhimlen.
Jag saknar inte stan, inte alls. Men det finns minnen och ögonblick från stadslivet jag vårdar försiktigt och ömt.