Om världen visste vad den förlorat skulle den sörja

Det finns människor som är något annat än vi andra. Som lyser och brinner och existerar på något sätt med helt andra medel än oss. Har man tur så lär man kanske känna en sådan någon gång i livet. Jag hade det, vi hade det. Vi hade Peder.
Peder finns inte mer. I onsdags försvann han i en bilolycka. Han blev 28 år men hade levt sitt liv som om han hade många fler på lager.
När vi samlades igår kväll i hans föräldrars stora, dragiga och varma hus och jag gick mellan klungorna av kompisar som kurade runt varandra så var det en återkommande känsla. Han levde så som de flesta inte vågar, helt orädd. Fysiska lagar påverkade inte honom, sa min vän E, var där en vägg han inte såg eller brydde sig om gick han helt enkelt igenom den. Han behandlade sin kropp endast som ett verktyg för att uppleva världen. Han slet på den, använde den, lät den arbeta för honom. Så många av våra historier handlar om hur han försökte sig på omöjliga, tokiga, ibland dumdristiga projekt och antingen överbevisade oss alla eller kom haltande och skrapad ut på andra sidan med ett stort vitt leende och en osannolik historia att berätta.
För honom fanns inga barriärer mellan människor. Han var gränslös i sin kärlek för andra och omgav sig med folk från alla ställen, alla klasser, alla nationaliteter. Att må bra och att vara tillsammans var livsluften. Ingenting var omöjligt, i den klischéns djupaste bemärkelse.
En av mina favorithistorier är från Afrika. Han hade rest i månader redan, pengarna hade tagit slut, sina skor hade han tappat bort sen länge och han bosatte sig på en strand, byggde en harpun av saker han hittade och fångade fisk som han bytte med lokalbefolkningen mot grönsaker. När han flera månader senare landade på Arlanda igen var han fortfarande barfota, djupt solbränd, några år äldre och lika glad som alltid. Det tog ytterligare månader innan han frivilligt satte på sig skor igen.
Det senaste dygnen har hans facebookvägg fyllts med hundratals små meddelanden av kärlek och saknad. Ord som livskonstnär, energi och glädje återkommer igen och igen.
Peder brann med en frenesi som är mycket få förunnad. En tröst vi talade så mycket om igår är att även om han inte fick ett långt liv, fick han på något sätt kanske ett helt ändå, på sitt eget vis. Han levde sina 28 år med en intensitet som skulle räckt flera livstider för någon annan. Han var en allas lilla strulputte, en källa till både tidvis oro och oöverträffad glädje, värme och kärlek.

Jag vet inte vad som händer när man dör. Men jag vet att Peder aldrig skulle gå med på att det inte händer någonting. Han kommer att gå genom väggen som ingenting och sedan bara fortsätta. Som han alltid gjort.