Ignorance is bliss

Min pappa älskade antikviteter. Och "gamla grejer" som han sa. Det var en allomfattande kärlek som omslöt allt från gamla nötta ok till mynt och snusdosor i silver. Papper. Oändliga mängder brev, brev som skrevs av sedan länge döda damer och herrar i 1800-talets sidentyngda salonger. Brev som flög med zeppelinaren Hindenburg. Ikoner målade på tjockt mörkt trä. Kistor, gustavianska stolar och frimärken.
När jag var i tonåren fick jag det här lilla skåpet av honom.

Med sina mjuka färger och sin Carl Larsson-vänlighet är det en ganska söt liten möbel. Själva ovansidan är ett lock som går att lyfta på och därunder ser det ut så här:

När jag frågade honom vad den använts till svarade han något luddigt om att han trodde att det kanske hade med sädeskorn någonting någonting att göra. Under åren som den här grejen följt mig har tanken slagit mig då och då: hur menar han då? Vad skulle man göra då?
Sedan har jag släppt det och återigen fyllt skåpet med gamla fotoalbum som ingen tittar i men inte heller slänger.
I somras kom min kusin på besök. På sitt eget lilla märkliga vis började hon pilla på det där skåpet. Och hade jag sett det komma hade jag stoppat henne och skonat mig själv för strax utbrast hon: "Nämen fy! Den där har man ju nackat hönor med!".
Ja, det har man. Självklart har man det. Man hugger huvudet av fågeln med bladet och blodet rinner ner genom hålen i en hink som står innanför den lilla skåpsdörren. Såklart.
I åratal har jag ignorerat och förnekat detta faktum. Det är ju glasklart när man ser den, alltså verkligen tittar. Det har inte jag gjort. Och jag önskar att min kusin inte heller hade det.
Förr hade jag ett sött litet arveskåp. Nu har jag en dödsmaskin.