fredag 19 november 2010

Ignorance is bliss

Min pappa älskade antikviteter. Och "gamla grejer" som han sa. Det var en allomfattande kärlek som omslöt allt från gamla nötta ok till mynt och snusdosor i silver. Papper. Oändliga mängder brev, brev som skrevs av sedan länge döda damer och herrar i 1800-talets sidentyngda salonger. Brev som flög med zeppelinaren Hindenburg. Ikoner målade på tjockt mörkt trä. Kistor, gustavianska stolar och frimärken.
När jag var i tonåren fick jag det här lilla skåpet av honom.

Med sina mjuka färger och sin Carl Larsson-vänlighet är det en ganska söt liten möbel. Själva ovansidan är ett lock som går att lyfta på och därunder ser det ut så här:

När jag frågade honom vad den använts till svarade han något luddigt om att han trodde att det kanske hade med sädeskorn någonting någonting att göra. Under åren som den här grejen följt mig har tanken slagit mig då och då: hur menar han då? Vad skulle man göra då?
Sedan har jag släppt det och återigen fyllt skåpet med gamla fotoalbum som ingen tittar i men inte heller slänger.
I somras kom min kusin på besök. På sitt eget lilla märkliga vis började hon pilla på det där skåpet. Och hade jag sett det komma hade jag stoppat henne och skonat mig själv för strax utbrast hon: "Nämen fy! Den där har man ju nackat hönor med!".
Ja, det har man. Självklart har man det. Man hugger huvudet av fågeln med bladet och blodet rinner ner genom hålen i en hink som står innanför den lilla skåpsdörren. Såklart.
I åratal har jag ignorerat och förnekat detta faktum. Det är ju glasklart när man ser den, alltså verkligen tittar. Det har inte jag gjort. Och jag önskar att min kusin inte heller hade det.
Förr hade jag ett sött litet arveskåp. Nu har jag en dödsmaskin.

9 kommentarer:

Anonym sa...

..för att trösta Dig och avge en annan möjlig förklaring/ användningsområde....

.... skåpet liknar gamla "sockerskåp", där man istället för mortel använde bladet att karva/skava/yxa/rispa av sockerblock för att skapa mer av strösocker s.a.s....

Denna förklaring gavs i vart fall mig.... huruvida det var en vänlig fabel för att inte skrämma skiten ur yngre förmågor, eller ej, vet jag inte...

(eftersom Din förklarling är högst plausibel... ;) )

/lb

Sofia sa...

lb: Naturligtvis! Så MÅSTE det ju vara! (vankar fram och tillbaka och mässar: det här är bra, nu är vi något på spåren, det här är bra...)

Josefine sa...

Hahaha vilken chock.. vem kunde ana att det döljer sig ond bråd död i det där pastelliga skåpet.

LillaGrå sa...

Fast jag tycker det var roligt med kontrasten. Gulligt och makabert! Men nu var det ju socker du skulle fokusera på - sött både utanpå och inuti :)

Sofia sa...

Miss Muffin: Ja! Chocken!

LillaGrå: Jag fattar vad du menar och jag önskar att jag kunde tänka så men det GÅR INTE. Varje gång jag går förbi den så tänker jag "Bloood"...

sa...

Jag tror mer på socker-storyn.
Knivsaken är i mitten och hade den varit gjord för att nacka hönor så hade det nog varit med plats på ena sidan än på andra då hönans kropp (förhoppningsvis) är större än huvudet.
Så tänker jag ialla fall. Vet inte om de tänkte så förr.

Sofia sa...

Sammi: Börjar gilla socker-teorin. Snart bestämmer jag mig för den.

JB sa...

Sockerstoryn är den sanna, vi har (hade) en likadan. Man hade en stor sockertopp som man hackade till mindre bitar, dessa stannade på "övrevåningen" medan smulorna trillade ner genom hålen och användes som strösocker! :-)

Sofia sa...

JB: Skönt. Då var det klart!