lördag 28 augusti 2010

Like

Facebookdöden närmar sig, jag känner det. Som en sista suck dyker det här upp. Och är faktiskt jäkligt roligt.

6 kommentarer:

Anonym sa...

Vägra fejjan.

Rena drogen... kidsen hinner inte ens ta av sig skorna förrän lapsen sätt i on-läge och det skall fejjas.

En ställföreträdande verklighet, som ett dataspel utan personlig närkontakt. När dotter t.o.m. sitter och "tjötar" med polare - som bor typ 50 meter bort... då undrar man..

På min tid träffades man fysiskt, drack the, hånglade och utbytte seriösa tankar om livet och hade alla svaren.... IRL, liksom! IRL!!!

Fast man är ju hopplöst!! för gammal och antikverad för den nya tidens icke-umgänge. Uppenbarligen...

/lb

fast din länk VAR kul...!

Honey Suckle & Poppy Odeniska sa...

Länken är mycket underhållande, men faktum är också att den säger något om förskjutningen - och oavsett om vi vill inse det eller inte - utvecklingen av olika kommunikationsvägar.
Det är varken roligare eller bättre med Facebook, men jag tror inte alls på dess död, däremot tror jag att den kommer att spegla olika forums plattformar. För somliga. För en del förblir det nog bara en uppdatering av senaste nagellacket. Men jag tror att ALLA sätt att kunna kommunicera är bra och utvecklande för mänskligheten. Sedan beror det på HUR vi använder oss av dessa verktyg. Skräcken inför politiska pamfletter med boktryckarkonstens intåg var påtaglig i dess begynnelse.

Så säger jag en dag som idag - minns också Uusman 1996 som inte kunde tro på det fortsatta planlösa surfandet. Det består, men har också funnit flera andra vägar!

/Poppy

sa...

Den är bäst!

Sofia sa...

Lb: Jepp. Sjukt gammal.
Skoja ba. Det är väl tudelat. Mer kontakt med fler men frågan om den är kvalitativt bättre. Jag tror man får ta det goda med det onda. Även om inget går upp mot en hederlig gammal fika!

Poppy: Facebookdöden i det här fallet är i allra högsta grad min egen då facebook numera allt som oftast gör mig på dåligt humör.
Förhoppningsvis kan man hitta till de där plattformarna du talar om utan att behöva passera ett ställe som facebook. Men som sagt; det onda med det goda. Alla de här kommunikationssätten både för oss närmare och längre ifrån varandra på samma sätt som det vi gör både luckras upp och preciseras.

Honey Suckle & Poppy Odeniska sa...

Jo, jag håller med. Men det är ju inte så att vi har slutat upp att umgås face-to-face; även om det förvisso känns så ibland.
Jag tror bara att vi måste till viss del acceptera en del av de nya kommunikativa vägarna utan att vägra. Ingen kan som jag sakna de handskrivna breven. De saknar jag så det står härliga till. Eller de där långa, långa telefonsamtalen man aldrig har tid med längre. Varför man inte skriver för hand längre eller tar sig tid att prata ens i telefonen och nöjer sig med en statusrad som får max innehålla x antal tecken är en mer berättigad fråga och som säkert skulle ge fler svar, men också insikter.

/Poppy

Sofia sa...

Absolut, du har rätt. Samtidigt kan jag tänka mig att det är lätt att vägra när man som lb har två tonåringar (typ) hemma. Men visst är det så, som det mesta hänger det på medvetenhet och kanske också måtta.
Just facebook börjar irritera mig något enormt. Eller ärligt talat så börjar jag irritera mig på folk på ett sätt som jag förmodligen aldrig skulle göra irl. På vad man säger, hur man väljer att säga det, framställandet (som A och jag haft otaliga intressanta diskussioner om.) Det är så klart oundvikligt i ju med precis som du säger; det begränsade utrymmet man har, och jag inser att problemet ligger hos mig och ingen annan. Därför ska jag nog hålla mig borta från den typen av forum, och kanske försöka hitta tid till de där långa telefonsamtalen ändå!

lb: Jag undrade just varför du inte hade en fejjan-profil...