The Road. Jag visste det ju. Redan när jag läste den för 1,5 år sen höll den på att ta knäcken på mig. Sen dess har vi ju fått Knappen och jag har därmed effektivt dragit på mig en skräck för apokalypsen. I Knappens liv ska det alltid vara tidig sommarmorgon i juli.
Så jag hade fasat för att se filmen men irrationell, övermodig och oemotståndlig ångestlängtan tog över. Det hela slutade med att jag var tvungen att röka en tröstcigarett på altanen medan A fick prata med snäll röst och lova att ingenting någonsin never ever kommer att hända oss. Sen fick han sitta på toan medan jag borstade tänderna och fortsätta trösta och sen kramas en massa innan det lugnade ner sig och jag kunde sova.
Så. Hur var det nu? Ville jag se Changeling eller inte?
8 kommentarer:
usch nä titta inte på den.
jag får mardrömmar av bara tanken, vilket är märkligt för förr tittade jag på alla skräckfilmer och psykologiska thrillers. men det går inte idag.
härligt blogg!
kram
Ja, jag har redan insett att jag inte skulle palla "Vägen". Dystopiskt var ordet. Nej, tack, livet räcker så bra så.
Changeling kan Du se! Den är inte alls otäck på det viset, utan kan ses mer som en historisk skröna, om än kan man bli arg, men man blir inte galen av oro eller förskräckt så mardrömmarna tar över.
/ Poppy
Jenny: Så är det väl: man blir en svamp. Klarar det mesta som inte har med barn och den direkta familjen att göra. Resten: dör.
Tack! Vad roligt :)
Poppy: Som sagt; om det finns en förälder/barn-ångest så går det bort.
Med det sagt, kan jag fortfarande se den?
Så bra film men ack så ångestframkallande. Minns att jag satt bakom en kudde ungefär halva filmen och var djupt berörd i flera dagar. Så jäkla känslig man har blivit sedan man fick barn, allt får ett annat djup.
Kram!
Är man inne i en väldigt känslosam fas som också inger rädsla av att mista något ytterligare. En nära familjemedlem har lämnat jordelivet, lämnat Dig och många andra. Det är en naturlig reaktion att bli extra rädd om det man har omkring sig, det liv man ser spritter och växer. Att något skulle kunna hända känns otänkbart och tanken är förkrossande, plågande mördande samtidigt. Det går aldrig att skydda sin barn från livet, hur väl vi än vill. Vi kan vara med dem dag och natt. Älska dem, skydda dem, förmana dem, men en dag börjar de på dagis, i skolan. En dag kan en sjukdom, en olycka, ett felaktigt omdöme välta omkull ens trygghet. De måste få växa också! De är redan egna individer, de kommer att kräva sitt utrymme, sitt oberoende och så har naturen lagt sig vinn om att det ska vara. Det betyder inte att barnen någonsin kommer sluta vara ens allt, att de kommer att sluta att älskas villkorslöst eller sluta vara ens barn. De förblir de oavsett vad, livet ut. Så älska och njut, ta emot och ge är det jag förutsätter mig att göra, oavsett hur det kommer att sluta. För vi är alla här och vi är nu.
Och vänta lite med Changeling, tills kraften återkommer att se och acceptera grundlösa orättvisor!
/Poppy
Ah, så fruktansvärd och så fruktansvärt bra! Jag har sett den, men orkar inte se den en gång till...
Lisa: Inte jag heller. En gång räcker alldeles lagom för det blödiga hjärtat. Ungefär som "Boys don't cry", minns du den? Var helt skakad efteråt och lovade mig själv att aldrig se om den, hur bra den än var.
Ja, Boys don´t cry fick det att blöda och värka, samtidigt som man var ursinnig och förlorade hoppet en gnutta. Välbehövliga filmer som alla borde se. I alla fall en gång i livet! Men man behöver inte plåga sig igenom det man knappt mäktar med. Så stort är ingens hjärta, oavsett vad vi ämnar med det.
Se några svartvita rullar från 40talet. Noir-deckare, Casablanca etc. De känns påtagliga fastfrusna i sina ideal, men samtidigt så långt ifrån en att de inte kryper in under huden på en på samma sätt. / Poppy
Skicka en kommentar