fredag 4 juni 2010

Möte

På morgonen efter att pappa gick bort var jag och Knappen på promenad. En liten bit nedför vägen prasslade det till i buskarna och tre ekorrar kom springande över vägen efter varandra på bara några meters avstånd. Jag stannade och tittade på dem när de i snabba cirklar pilade upp för en tallstam. De klättrade snabbt upp och ner, jagade varandra, hoppade från en gren över till nästa träd. Det var sådant liv i dem, sådan lek.

Dagen efter begravningen satt jag tidigt på morgonen ute på trappan. Jag blundade, det var varmt.
Då krafsade det till brevid mig. Fåglarna höll på att vakna och jag med. Det krafsade till igen och när jag öppnade ögonen satt en liten ekorre på en planka som låg i gräset knappt två meter ifrån mig. Vi tittade på varandra, alldeles stilla. Försiktigt hoppade han över till kanten på en stor blomkruka bara någon meter från mina ben. Satt blickstilla med de små tassarna framför sig och svansen styv. Tittade på mig vaksamt och nyfiket. Plötsligt fick jag en, kanske irrationell, rädsla att han skulle bita mig och rörde benet lite. Snabbt som ögat hoppade han till trappan, sprang som en blixt över två trappsteg nedanför mina fötter och försvann upp i en gran.

I hela min barndom har jag bott och levt mina somrar här. Men aldrig har de kommit så nära som under de senaste två veckorna.

4 kommentarer:

Honey Suckle & Poppy Odeniska sa...

Det är väl det allra bästa med naturen och det vilda djurlivet; det är i ständig förändring, i ständigt behov av förnyelse men en förnyelse baserat på instinkter och genetiskt inlärda behov. En ständig rörelse, men också med ett stort mått av tålamod, av energi som följs av iakttagande stillhet. En förtröstan, ett hopp. Livets tröstande famn, likväl som en erinran om dess fortsatta förlopp.
/Poppy

Anonym sa...

Tårar.... av saknad o sorg...Pappa och du har hela din barndom och även i "vuxen livet" haft era vänner i skogen precis där du lever! (Förresten tror jag att dom finns överallt omkring oss) Dom är där för att stötta och trösta dig i ditt sökande och precis då du vill! Var inte rädd för "småfolket".
P.

Sofia sa...

Poppy: Du har rätt. Och du säger det väldigt, väldigt fint.

Anonym: :)

Anonym sa...

Jag kommer ihåg när jag var hos dig och Arne på Älgö, ni hade nästan tama bofinkar som åt ostbitar från handen. Det tyckte jag var riktigt häftigt!

Kram Helena