Möte

På morgonen efter att pappa gick bort var jag och Knappen på promenad. En liten bit nedför vägen prasslade det till i buskarna och tre ekorrar kom springande över vägen efter varandra på bara några meters avstånd. Jag stannade och tittade på dem när de i snabba cirklar pilade upp för en tallstam. De klättrade snabbt upp och ner, jagade varandra, hoppade från en gren över till nästa träd. Det var sådant liv i dem, sådan lek.

Dagen efter begravningen satt jag tidigt på morgonen ute på trappan. Jag blundade, det var varmt.
Då krafsade det till brevid mig. Fåglarna höll på att vakna och jag med. Det krafsade till igen och när jag öppnade ögonen satt en liten ekorre på en planka som låg i gräset knappt två meter ifrån mig. Vi tittade på varandra, alldeles stilla. Försiktigt hoppade han över till kanten på en stor blomkruka bara någon meter från mina ben. Satt blickstilla med de små tassarna framför sig och svansen styv. Tittade på mig vaksamt och nyfiket. Plötsligt fick jag en, kanske irrationell, rädsla att han skulle bita mig och rörde benet lite. Snabbt som ögat hoppade han till trappan, sprang som en blixt över två trappsteg nedanför mina fötter och försvann upp i en gran.

I hela min barndom har jag bott och levt mina somrar här. Men aldrig har de kommit så nära som under de senaste två veckorna.