Valborg

Brasan är bred och gles. Grenverkets mönster inuti askvitt över den orangeröda kärnan. Röken reser sig som en pelare i gläntans skorsten. Det är barn överallt. De springer runt elden med blossande kinder, leriga skor.
Mamma har korv med sig, jag lånar grannens avbrutna morakniv och skär till en gren. Grillar korv på huk med hettan i ansiktet. Smågrabbarna trär en colaburk på en pinne och sticker in i elden. De vill se vad som händer, säger de. Först tänker jag på pant och natur, sedan på pojkars upptäckarglädje och det priset för den.
Två korvar förlorar jag i brasan innan jag blir mätt. Grannen med det ständiga bygget förklarar att korvar kommer i paket om åtta medan bröden kommer i paket om 16 och gestikulerar med händerna. Man vill aldrig spara gamla bröd, säger han. I öronvrån hör jag ett skämt om bröd/brön mellan papporna där de står med ölburk i ena handen och korvpinne i andra. A talar om grisköttets icke-vara i hot dogs. Jag ringlar ketchup och senap på.
Det virvlar aska i luften, landar som smutsig snö i håret och på axlarna. Knappen är trött, slokar lite i sin vagn, tittar med stora lugna ögon.
Vi går hemåt. Dricker ett glas champagne för A's A på senaste tentan och pratar över köksbordet. Jag tänker att inte en enda gång har vi frågat varandra vad vi ska göra på valborg. Det är någonting i just det som får mig att vilja grina av trygghet och lättnad. Det tål inte att sättas några fingrar på men igår kväll var en utebliven fråga min varmaste och skönaste känsla.