John Steinbeck "The moon is down"

I två dagar har jag försökt formulera mig kring John Steinbecks "The moon is down". Det låter sig inte riktigt göras. Jag älskar när en författare går från en enstaka läsupplevelse till ytterligare en, när det där förtroendet långsamt upprättas, den där nästan vänskapen till ett författarskap som igenkänningen och samlandet skapar. Jag tror att jag är på en sådan väg med Steinbeck. Den, till min skoltid evigt bundna, upplevelsen av "Möss och människor" har fått sällskap av en intensiv, långsam, intrikat och djupt mänsklig "The moon is down".
Boken skrevs under andra världskriget, i en flod av litteratur skriven för och om den amerikanska militären, med syfte att undersöka och klargöra hur en motståndsrörelse skulle kunna arbeta. Steinbeck förlade till en början handlingen till en medelstor amerikansk stad men tvingades på order av övermakten skriva om romanen eftersom antydan att amerika över huvud taget skulle kunna ockuperas var osann och skulle sänka moralen hos folket.
Istället utspelar den sig i en namnlös nordeuropeisk stad (i, för de pålästa och införstådda; norge,) och inte heller fienden namnges som nazister.
Och så här i efterhand är det just detta utelämnande (hjälpt av min tanklöshet inför vilken tid boken skrevs och annat som är typiskt mig) som påverkar hela min läsning, tolkning och upplevelse av boken. Hade jag haft utgångspunkten att den överste och de soldater ur ockupanternas led som jag får möta är nazister, hade jag sett på dem med oförlåtande och skoningslöst dömande ögon. Redan på förhand hade jag utan nåd avskrivit dem som jordens avskum och förväntat mig handlingar därefter. Nog för att krigsmakten utför oförsvarbara aktioner men det som griper mig med dessa personporträtt är just att människorna inuti uniformerna inte är mer ockupanter än de ockuperade anser sig fria. Det är trasiga och trötta män vi möter, svikna och besvikna, ofrivilligt fast i krigets ekorrhjul av hat. Naiva pojkar som börjar vakna. Män som underkastat sig kriget men slits mellan den grymma verkligheten och den vackra bedrägliga drömmen.
Och å andra sidan, det ansiktslösa motståndet, det lilla folket som med sitt hat och sin tystnad får fäste i sina fienders psyke och gnager som skabb. Som inte låter sig avskräckas, som bidar sin tid, verkar i skuggan.
Att det skulle vara demoraliserande för ett krigsförande land i mitten av 1900-talet kan jag förstå. Det är inte bara en studie i ett envist och tålmodigt motstånd, det är också ett porträtt av den mänsklighet som utgör krigets paradoxala omöjlighet.

Jag vrider mig lite obekvämt på stolen när jag skriver det här, jag vill inte låta som att jag vet ens tillstymmelsen om någonting när det gäller krig. Men jag vet det den här romanen berättar för mig. Och även om det är mycket lite i det stora sammanhanget, så är det stort i mitt eget.

Lånar Miss Muffins sätt att bjuda på citat. Här är:

"And the men thought always of home. The men of the battalion came to detest the place they had conquered, and they were curt with the people and the people were curt with them, and gradually a little fear began to grow in the conquerers, a fear that it would never be over, that they could never relax or go home, a fear that one day they would crack and be hunted through the mountains like rabbits, for the conquered never relaxed their hatred. The patrols, seeing lights, hearing laughter, would be drawn as to a fire, and when they came near, the laughter stopped, the warmth went out, and the people were cold and obedient."