Om den s.k "amningshysterin" och folk

Jonna uppmärksammar mig på, länkar till och bloggar om den här artikeln om amning och dess effekter på barns utveckling av astma. Och hon har rätt, Jonna, som journalistiskt publicerat material är den här artikeln inte särskilt imponerande. Konstigt, för att inte säga dåligt, formulerad, något som verkar farligt likt privata åsikter och ingen redovisning av källor över huvud taget. Bara att det hävdas att fakta bekräftas "idag" (per 2010-04-16) enligt journalisten är felaktigt. Endast någon minut av googlande visar att den här studien är från 2004 och det är mig veterligen inte idag.
Hur som helst. Det är inte en journalists ganska fattiga arbete som sätter igång mitt surr. Det är läsarkommentarerna till artikeln. Detta eviga dömande och fördömande, denna brist på acceptans och respekt för den enskilda förälderns val. Och den uppsjö av självpåtagna experter! Vad är det frågan om?!
Antingen uttrycker man sig som "Gallic, 57 år" och hävdar att "det här är jättebra argument för att kvinnor är mera lämpade att vara hemma med sina barn istället för att åka direkt från BB till jobbet och lämna den nyfödda till pappan." Det är så dumt och fördomsosande att jag blir Eva Sternberg-rädd.
Eller så ifrågasätter man forskningsrön på grunder som de här: "jag har inte ammat nått av mina 4 barn, 11 barnbarn ingen har astma eller allergier". Bimba, 66 år från Bandhagen och hennes 15 astmafria släktingar är ju precis lika irrelevanta som jag och min ammade astmatiska familj är bevis på motsatsen.
Eller varför inte den här: "Sätt er och amma och sluta vara lata, inget mer med det." abkontot, 27 år.
Att vara källkritisk och ifrågasätta forskningens metoder och trovärdighet är något vi alla borde bli bättre på. Men detta är inte källkritik, det är enfald. Och man sitter på höga hästar och pekar med hela handen. Hade jag inte astma innan skulle jag få det av det här. Hur svårt kan det vara att inse att alla är föräldrar till sina egna barn. De gör sina val och såvida man inte har en störning av något slag, så gör man sina val utefter det som passar och känns bäst för just mig, mitt barn, min familj och vår situation.
Att diskutera och föra debatt är en viktig del av samhället men när det kommer till just detta vill jag ställa mig upp med megafon och skrika "Håll käften och låt alla sköta sitt!". Jag får roadrage.
Jag förstår att hela det här inlägget kanske är fragmentariskt och hårddraget men så snårig är den, den här exploderande irritationen.