Att skämmas en torsdag

Skärtorsdag och jag har gjort samma misstag som förra året. Glömt godiset. Kommer få skämmas nu igen.
Det var när vi bodde i stan för ett par år sen jag första gången trampade i det klaveret och plötsligt förvandlades till den vuxna besvikelsen. På skärtorsdagen ringde det på dörren och utanför stod de små liven, målade till tänderna och huckleklädda med sina små hemmagjorda påskkort. "Glad påsk" nästan viskade de blygt i kör medan den minsta puttades fram med den lilla teckningen framsträckt.
Redan där insåg jag mitt misstag. Jag borde aldrig ha öppnat dörren. Jag borde låtit dem gå vidare och ringa på hos grannen och sparat dem mandarinens besvikelse. Jag hade inga barn, jag bodde ensam och fenomenet skärtorsdag var ett bleknande minne från barndomen. Och plötsligt kom det tillbaka till mig. Arbetet som låg bakom. Förväntningarna. Hur vi målade oss, hur mamma grävde genom lådor och skåp efter kjolar, klänningar, förkläden, sjalar och kvastar. Vi hade korgar i händerna och gick i samlad trupp ned för grusgången, sjösatte vår resa mot dörrknackandet och påskgodisets förlovade land.
Och då kom också det andra minnet tillbaka. Det där vi stod vid en öppen dörr och delade ut kort som vi böjda över köksbordet arbetat på hela morgonen och tanterna log och slog ihop sina rynkiga händer och all denna glädje lovade en rik skörd (för hos barn är girighet en skärtorsdag inte mer än rätt) och sedan försvann de in i sina hus för att strax återvända till våra förväntansfulla händer med... frukt.
Frukt. På en skärtorsdag.
Skamset stod jag där i dörröppningen i stan många år senare och räckte ursäktande fram en mandarin och sa tyst Det här är det enda jag har. Förlåt... Men de hörde inte, barna, de bara stirrade på mandarinen, tog emot den och brydde sig inte ens om att kivas om vems korg den skulle få ligga i. Och jag skämdes att ta emot deras teckning.
Alla kommer ihåg tanten som gav frukt. Och nu är jag hon. Igen.