Kärt rymdepos

Ett kärt återseende har inträffat under kvällen. Jag och Harry möttes igen i "Aniara".
Det är så vackert och gör så ont, så ont.


"Så gick det till när solsystemet stängde
sitt grindvalv av den renaste kristall
och skiljde rymdfartyget Aniaras folk
från solens alla sammanhang och löften.

Och överlämnade åt skräckstel rymd
förspred vi anropsordet Aniara
i glasklar ändlöshet men nådde intet.

Fast rymdens vibrationer lydigt kringbar
vår stolta Aniaras slutrapport
i vida ringar sfäriskt och kupoliskt
gick den i tomma rymder utspilld bort.

I ångest sänt av oss i Aniara
föll och förföll vårt anrop Aniara."

Harry Martinson
(härifrån)