Om litteraturen, breven och krigen

Jag försöker läsa Siri Hustvedts "Sorgesång". Och jag tycker verkligen om den. Jag tycker om hennes sätt att väva fram relationer och familjeband, jag tycker om hennes tempo. Än så länge har jag bara läst knappt 80 sidor men den är redan en typisk sjunka-ner-i-roman.
Och ändå tar det emot. När dialogen bitvis tar sådan plats, varför kan inte människor få prata så som människor pratar? Varför ska det vara så högtravande?
Lite här och där kommer brottstycken ur brev in i prosan. De är för det mesta skrivna från något av andra världskrigets slagfält. Och kanske är jag överdrivet petig men här kommer nästa fråga. Varför genomsyras alla sådana här historiska meddelanden av någon slags allmän lyrisk prosa? Fiktionens brev från fronten är alltid nedpräntade av språkligt och dramatiskt begåvade soldater. Det döende stearinljusets flämtande låga ligger alltid, alltid som en softad filt över dessa brev. Med återhållsamma, sorgsna, väl valda små ord tar dessa brevs författare alltid outtalade farväl av adressaten. Och jag förstår ju att det kanske var så. Jag kan ju inte föreställa mig vad som händer i en människa när kulorna viner runt öronen. Men att alla (fiktionens) män, oavsett personlighet, utvecklar en sådan prosaisk finkänslighet i skyttegraven köper jag inte längre. Jag är trött på de finstämda breven. När Siri Hustvedts huvudkaraktär läser sin fars brev är det bara ännu ett av den där ansiktslöse begåvade soldatens. Så förlorar det, i allt sitt vackra språk, både personlighet och integritet.

Så, nu när jag ventilerat, kanske jag kan släppa det och fortsätta i mina försök att njuta av den här i övrigt väldigt fina romanen.