onsdag 17 februari 2010

Om augustidimman

Idag tänker jag på tiden på bb. Jag minns den som genom en dimma och den här gången är det faktiskt så, inte bara ett sätt att säga. Jag minns ingen skillnad mellan dag och natt, bara en tidsrymd som flöt förbi, som en enda lång utdragen vaka.
Det var en grotta med vita väggar. Det fanns andra händer som styrde nu. De måste ha pratat men jag minns det inte. Säng och kropp. Säng och kropp.
Det fanns mat som A hämtade, sedan längre stunder av avbrott, nätter. Ibland kom ljus genom fönstret som han vinklade persiennerna mot men sedan släppte in och lät flöda över Knappen. Han var gul, sa de, han behövde ljus.
Det stora oljudet kom över taken då och då, vibrerade i glaset och på tredje dygnet orkade jag stå vid fönstret och se ambulanshelikoptern landa.
Jag minns det som alldeles tyst. Att vi rörde oss runt den lilla nya kroppen, rörde vid honom, såg honom sova, försökte hitta sätt att själva sova. Det var så svårt att prata och jag ville och var så trött och somnade utan att få något sagt. Kroppen var tung och öm, som ett sår fyllt av sten. Jag lyfte ansiktet mot den heta duchstrålen, la handen mot det kalla kaklet.
Någon gång sent under det andra dygnet satte sig A på knä vid min säng och vi började berätta för varandra. Trevande och försiktigt som om såret satt i honom också. När vi grät var det som en litet lufthål i grottväggen.

Det är inte i förlossningen jag har mina känslominnen. Inte väntan, timmarna, stegringen eller smärtan. I förlossningsberättelsen hade jag önskat att jag skulle få vara glad och så minns jag det. Att A tog bilder och jag kunde le och känna det. Att det var så påtagligt, det var kroppen som smärtade, något jag kunde förhålla mig till. Att Knappen kom, låg på mitt bröst med alldeles svarta ögon och jamade. Att det blev overkligt först när jag rullades genom korridorerna mot det där andra. När A gick bakom och jag för första gången inte kunde se honom. Redan då började orden att försvinna bort och kom inte igen förrän långt senare. Om ens då.
Jag tror att jag alltid kommer att försöka skriva fram oss under de där dygnen efteråt.
Jag vill inte glömma, kan inte.

17 kommentarer:

Magnus Tannergren sa...

Så fint beskrivet.

Mina bilder är suddiga fram till det ögonblick några minnuter efter förlossningen då sonen tittade på mig första gången. Då blev bilden skarp som en knivsegg.

Inte själva förlossningen och hustruns enorma jobb som sen ändå slutade i snitt. Inte den evigt långa n atten innan vi åkte in.

Men dagarna på BB var fem dagar som var lika lång som en evighet men ändå kort som ett ögonblick.

Vi kommer aldrig att glömma det.

Ska försöka minnas bättre när vi gör om det i sommar...

Jonna sa...

Jag ryser bara jag tänker på BB. Trauma, säger jag bara. Blir det mot förmodan fler barn så sticker jag hem direkt från förlossningen. Eller föder hemma.

Josefine sa...

Jag tyckte att BB var jättejobbigt - sjukhusmiljön jag har svårt för tror jag. Men det här var en fantastisk beskrivning! Börjar nästan gråta. Så jävla fint skrivet. Du skriver så bra så att jag... vet inte ens vad jag ska säga.

Kråksång sa...

Du är himla bra. Nästan löjligt. Heja dig.

Sofia sa...

mgns: åh alla lyckönskningar till er!

Jonna: Förvånansvärt många i föräldragruppen hade också traumatiska upplevelser från bb. Jag tror att vår smala lycka var att vi fick eget familjerum med egen toalett och dusch. Hade jag behövt dela rum i det läget så hade jag blivit knäpp.

Miss Muffin: Åh tack, vad glad jag blir :)
Det känns mycket, allt som har med själva nedkomsten att göra, det kommer nog alltid kännas. Jag vill inte att de dagarna ska bli en parentes som man glömmer. Man är
nära sig själv, sin kropp på ett sätt jag vill vill minnas!

Kråkan: Tack fina!

K sa...

Jag kan inte säga så mycket. Jag vill. Något i alla fall. Så ja, bara för att visa att jag läst, som ett eko hört från någon längre fram. Om än bara skriva att jag vill skriva, för att inte sitta tyst om du förstår. Som Kråksång skriver, heja dig.

Och A, om än bara för att det är så viktigt ha förebilder just nu.

Sofia sa...

Scorpionen: Tack! (alla säger så snällt! :)

Jag stod och föll med A. Han var allt.

sa...

Du är fantastisk Sofia!

Och apropå att A var allt i ditt läge - det känns som att pappornas roll i förlossningen glöms bort fram till själva förlossningen. Dom ska också uthärda mycket. Dom ska se sin älskade i smärtor och annat utan att kunna göra ett dyft åt det. Det borde finnas förberedelsekurser, eller whatever, som riktar in sig på pappans psykiska roll i hela karusellen. Och om det redan finns (jag vet ju liksom inte) så borde fler prata om det. Lyfta fram papporna lite. Hjältarna.

Lisa sa...

Har nyligen hittat fram till din blogg, och det är jag glad för. Du skriver så fint!

Sofia sa...

Sammi: Jag vet! *har fått hybris*

Det finns faktiskt! Den profylaxkurs vi var på var precis sån! Vår lärare sa t.o.m att mammor OCKSÅ kan gå profylaxkurs. Där var allt fokus på att vi skulle gå igenom förlossningen tillsammans, HAN måste ha andningen i ryggmärgen precis som jag eftersom det är han som ska se till att jag orkar vara på banan hela tiden. Det var så jäkla bra, all oro och rädsla försvann efter den kursen, plötsligt hade vi ett verktyg att jobba med och A hade fått en tydlig roll och uppgift. Och jag kunde slappna av och veta att om jag tappar konceptet så vet han precis vad som ska göras!

Så, om du får kiddo så rekommenderar iallafall jag (vet att inte alla har samma upplevelse såklart) profylaxkurs. Och även om all andningsteknik skulle vara som bortblåst när det väl gäller så förändrade kursen hela vår inställning och känsla under tiden innan förlossningen. JAG skulle inte längre RÅKA UT för en massa ont. VI skulle TA OSS AN förlossningen. Heja!

Ja, du märker ju att jag blir lite till mig i faggorna ;)

Mrs N: Hej, vad roligt! Välkommen :)

A sa...

Jösses. Min OS/tenta-koma bröts. Allt kom störtande tillbaka.

Fan vad bra vi var, och du var bortom ord. Hur mycket än skriver och reflekterar kommer du aldrig att förstå hur otroligt stor du var den natten, den morgonen och de följande dagarna.


Pust.

Sofia sa...

Vi var sjukt bra. Utan dig ingenting. Min.

Johanna sa...

Ibland tänker jag att jag har kommit över förlossningen men så läser jag sånt här och sitter och gråter en fredagsförmiddag. Mest besviken blir jag över att jag inte fick vara glad och lycklig. Att det var så _jävla_ svårt.

Jag har pratat och skrivit mkt om min förlossning men aldrig allt, en del saker finns det liksom inte ord för.

Tack!

Sofia sa...

Johanna: Åh vad jag känner igen det där. Jag brukar säga att det känns som att det hände någon annan men att jag råkar minnas det. Den känslan blandar jag ihop med att ha kommit över. Och så plötsligt står man framför någonting som tar en tillbaka och då är det en käftsmäll man får.

Det verkar som att de allra flesta mammor (och pappor) har massor av osagt med sin förlossning/bb-tid. Så fort det kommer upp, som här tex eller på föräldragruppen, så riktigt känner man hur det ligger hur mycket som helst och bubblar någonstans under ytan. Som om orden att beskriva, och kanske också platsen att få göra det, liksom fattas nästan alla.

Frida Gro sa...

Vilken text. Fantatiskt. Jag känner mig som ett stort sår fyllt av grus. En fredag och allt.

Kulturkoftan sa...

Tack för orden Sofia.

Sofia sa...

Frida, fina Frida :)

Kulturkoftan: Alldeles detsamma till dig!