När gud tog hämnd

Så är det där. Ändå. Det lilla ilet. Man känner det första gången till frukost, hur det liksom pirrar till i en kindtand mot müslin. Man tänker att man inbillat sig, att man ju inte haft hål sen högstadiet och sånt där går ju i arv och man glömmer behändigt att mamman sin tvingats lägga ner en halv förmögenhet på porslinständer. Sen tänker man, helt logiskt, att A har ju tänder av stål så det är nog ingen fara.
Övertygad om att man duckat för den kulan fortsätter man sin frukost i godan ro. Tills det är där igen, ilet. Och igen. Och igen. Och man inser att den där kulan man duckade för egentligen är en envis jävla kulspruta som aldrig aldrig kommer ge sig.
Det är då man vill gråta.
Det är då man vill skriva ett brev till gud och berätta om hur duktig man varit med tandtråden vareviga kväll och att det kan ju bli lite si och så med tandborstningen när man har bebis, man somnar lite här och var och hursomhelst på kvällarna, det måste han ju förstå. Men tandtråden har man ju varit så duktig med och man har ju t.o.m en tandhygienist, det måste väl ändå tillgodoräknas mig på den yttersta dagen?
Men gud vill inte lyssna på det örat utan skickar, tillsammans med müslins torkade banan, en stöt genom tanden som tar sig hela vägen ner i käkbenet och känns som isglass i huvudet. Och en kör av tandsköterskor stämmer upp i bakgrunden: "...extra känsligt under graviditet och ammning", "...ömmande, blödande tandkött", "...inflammation".
Så man vill ta den där kulsprutan och bara rikta om den lite. Till ett mer terminerande mål lite högre upp i ansiktet. För man hatar. hatar. att gå till tandläkaren.