Dags för asfalt och krokus.

En mailadress som jag har är infekterad av bajsmail. Idag blev jag erbjuden att anmäla Knappen till Cutest Kid of 2010 Contest. Alltså. Don't get me started. Jag skulle kunna starta en helt ny blogg bara för att prata om hur sjukt det är.

Något som gör mig glad är all den färg Knappen kom med. Eller ja, han kom ju naken och skrikande precis som alla andra men den färg han inspirerar till då. Lite så här:





Försöker mig på lite färg själv faktiskt:


Gjorde en sån där konstig grej som man gör för en stund sen. Gick lilla rundan för att Knappen skulle sova. Det har snöat igen och så fort det kommer nysnö och plogbilen inte vart förbi så blir min och vagnens relation snabbt infekterad. Den är helt oduglig i snö. Den går inte att svänga, eller så svänger den av sig själv, eller så är den ute på glid och man måste stanna och lyfta den på rätt kurs igen. Alltså har en pockande känsla av vårlängtan smugit sig på sen ganska länge. "Hur många snödagar har vi egentligen då?" sa vi när vi bestämde oss för en vagn med små hjul där fram. Det var sommaren innan den snöigaste vintern sen 60-talet.
När jag så precis har dragit vagnen efter mig upp för backen, svurit, börjat svettas och tagit av mig halsduken så möter jag grannen som är ute och går med hunden.
- Åh vad härligt att det snöar igen! utbrister hon.
- Ja, verkligen! hör jag mig själv säga.
- Det är så fint med lite ny vit snö på den här gamla smutsiga! Man får skotta lite men...
- ...det får det vara värt! avslutar jag glatt och baxar vagnen över en driva.

Eh... va? Vart kom den hurtiga snöälskaren ifrån? När drog jag på mig snöentusiastkostymen? Varför kunde jag inte säga som det var; att nu fick gott våren komma.
Nästa gång ska jag vara ärlig; Fy fan, ska jag svära, Enough! med näven i vädret.
Så man vet säkert. Vart jag står så att säga.