Idag mötte jag en tant i blomsterhandeln som talade om för mig att när hon hade småbarn, på 40-talet ungefär skulle jag gissa, så sa hennes man alltid till henne: "Glöm inte att titta på henne!" Hon tog om hand, och han satt lutad över deras lilla solstråle och tittade och tittade. Hennes poäng var ju, uppfriskande nog, inte att han satt på rumpan medan hon städade, fejade och bytte blöja utan att han faktiskt hade närvaro att njuta av deras lilla medan hon fortfarande var just det; liten. "Den där tiden försvann ju så här", sa tanten och knäppte med fingrarna. "Ja, och de här 11 veckorna har gått så här", sa jag, knäppte med fingrarna och insåg att det var sant.
Tanten inte bara missade att titta ordentligt, hon missade dessutom att höra sin man påpeka och påminna om det.
Jag tänker att på sätt och vis är tiden allt och inget just nu. Hur vi än gör så kommer vi säkert längta tillbaka hit och tycka att det gick för fort. Fördelen vi kan skaffa oss är att åtminstone veta om det. Och, som Anonym så väl uttryckte det i sin kommentar till tidigare inlägg,: stanna upp och beskriva.
4 kommentarer:
Ja herregud. Jag har alltid fnissat åt det hära mindfulness som är så populärt nu. Men de har en poäng. Som tur är blir jag bättre och bättre på att bara vara, bara titta på henne. Försöker pränta in känslan och bilden i huvet så att jag aldrig glömmer för det går ju, som sagt, så här.
Men gud, bara ordet mindfulness ger mig eksem. Jag klara inte av den färdigpaketerade lösningen. Jobbade i bokhandel innan Knappen kom och titt som tätt (gärna efter att sagda ämne behandlats på antingen Oprah eller Efter 10) kom 35+ kvinnor in med en smoothie/latte i ena handen och med mobilen fastklämd mellan örat och axeln och, för att inte störa det pågående telefonsamtalet, i princip mimade att de letade efter en bok om Mindfulness.
-Nej, det gör du inte, sa jag inte men jävligt nästan.
Jag menar inte att dissa en god och säkert mycket utvecklande filosofi och livsåskådning men det är DIY-kitet jag inte fixar. Förväntningen att en bok fixar biffen.
Av nån anledning kom jag att tänka på att det är som när man var liten och fick gosedjur som redan hade namn på en liten lapp i rumpan. Det var klart redan. Bara att börja ja, vadå? Leva?
Usch. Herre gud. Dels ser jag fram emot att Tintin ska bli större när saker bli enklare. Men ofta ofta får jag lust att stanna tiden och bara ligga så där med henne på bröstet och läsa böcker. Det är så underbart. Jag vill kapsla in den där känslan och kunna ta fram den när som helst. Måste inpränta varje liten detalj av den känslan när allt är lugnt och stilla och vi har det finast i världen.
Ligger i sängen just nu, Knappen åt tills han somnade och jag har datorn med mig i sängen och det slog mig precis; säger jag emot mig själv nu? Är det bara världens största krokben att jag ligger här och bloggar om att vara närvarande medan han somnar med handen knuten runt en flik av min tröja?! *stora skälvan, dåligt samvete, the works*
...Nej. Bestämmer jag. Man måste ju kunna göra båda. Som Anna sa: Jag vill ju inte att hon/han ska ha ett ufo till mamma och just nu gör jag ju nåt som är mig/min/mitt och det ingår ju i köpet s.a.s.
...Har jag precis sagt emot allting nu? Vad förvirrad jag blev.
Äsch, vi går promenad ett tag.
;)
Skicka en kommentar