Det här att gå över tiden.

Jag är tillräckligt trött/har ont i höfterna, ljumskarna, unterlife för att inte orka gå typ promenad, eller för den delen ens från sovrum till sovrum. Har jag suttit ner en stund är jag helt stelopererad när jag ska ställa mig upp. Har däremot upptäckt att köket är en tillräckligt liten yta för att orka röra sig på samtidigt som jag håller mig sysselsatt. Så jag lagar en del mat nu. Och bakar igen. Vet ni hur mycket socker det är i kärleksmums?! Det visste inte jag. Nu vet jag. Och jag är rädd.
Jag som inte ens är en laga-mat-type-of-gal.
Med jämna mellanrum parkerar jag mig i soffan och fortsätter att sträckläsa Utvandrar-eposet. Och tittar på min fejjan-feed som är full av bebisar. Lägger pärlplattor med förkyld son.
Har det inte hänt något till på onsdag (min underbyggda gissning: nej) ska vi ringa till sjukan för kontroll och sen få ingångsättning bokad och hela den reprisen. Funderar på det här med hinnsvepning. Har ni gjort det? En annan karaktärsbrytande grej jag gjort i helgen är att googla det och vid fullt medvetande och mina sinnens fulla bruk klicka på en familjelivlänk. There, I did it. Not happening again, om man säger.

Hälsningar från v42.  

Special.

Knappen ringer hemifrån mormor (som ju bor 2 minuter bort):

- Jag ska sova hos mummu.
- Jaha! Vad mysigt!
- Jaa. Kommer du snart med vällingen?
- Vällingen? Men du har ju inte druckit välling på flera veckor?
- Nää... Men, men det är lite SPECIAL här hos mummu så jag ska dricka välling nu.
- (börjar pedagogiskt asgarva) Vad sa du?! Sa du att det var lite "special" hos mummu idag?
- Ehm... Jag vet inte vad jag sa... Det är lite... KONSTIGT här hos mummu så jag ska dricka välling!
- Okej, absolut, jag förstår. Jag kommer med vällingen.

Alltså, den här stora underbara lilla människan. 4 år, liksom. Storebror vilken dag som helst. Som jag älskar honom.

Månadens läsupplevelse. På tiden, kan man väl säga.

Läser Mobergs Utvandrar-serie. Är 200 sidor in i andra boken, "Invandrarna", och som vanligt när jag läser klassiker blir jag helt ställd över hur bra det är! Trots mina sex år i bokhandeln (plus de föregående 10 som allmän nörd) när jag fortfarande en pubertal föreställning om att klassiker är "gamla" och "sega". Håller visserligen på att krevera på denna eviga Gud som aldrig lämnar någon i fred och vill allt som oftast örfila högfärdigheten ur folk till höger och vänster men personporträtten, miljöbeskrivningarna! Allt det som borde vara skåpmat för varenda självutnämnd littvetare som jag! Måste skärpa mig, känner jag. Walk the walk, liksom.

Bara Karin Holmbergs broderade omslag till nya pocketutgåvan. Briljant!  

Överburenhetens oändliga seghet.

Inom loppet av en vecka har bästa vännerna fått bebis, en bekanting fått bebis, en kompis som gått över tiden varken svarar i telefon eller bloggar sen två dagar så chansen att de fått/får bebis är ju ganska stor. See a pattern here, Junior? Komsi, komsi.

Red. Två bekantingar. Två. Hmpf.

Vi har ju gjort det här förr en gång, ibland tänker jag på hur knäppt det är.

Idag är det enligt konstens alla regler beräknade förlossningsdatumet. Det blir nog ingen bebis idag, har en känsla av att den här ungen kommer ta det ungefär lika piano som storebror gjorde; dvs väldigt.
Men. Kan inte låta bli att tänka på då. Hur surrealistiskt allting var, hur vid sidan av allting var. Kunde skriva om det till slut, nästan ett halvår efteråt. Då var det så här.

Tillbakatips!

Tack för serie-tips folket! Nu får ni ett tillbaka. Jag är beredd att förlåta Netflix det något mediokra utbudet endast på grund av att de faktiskt har "Into eternity" i sitt bibliotek. En helt magisk dokumentär om Finlands slutförvar av sin radioaktiva kärnavfall. Bloggade lyriskt om den här, efter att jag sett den första gången på Kspecial. Men alltså allvarligt. Det låter kanske dött men den är så sjukt snygg/cool/fascinerande. Se'ren ba.

Tv-seriegnäll.

Eftersom jag har lite tid att slå ihjäl i väntan på förlossning så försöker jag kolla ikapp tv-serier jag missat. Avslutade just första säsongen av Homeland, ändå rätt bra till slut, men ska det inte finnas en säsong till? Var är den, Netflix? Var är andra säsongen av The Killing, Netflix?
Har även precis försökt med Bron. Nu har jag sett tio minuter av första avsnittet och den här blonda polis-människan?! Jag klarar henne inte! Svensk filmindustri; för tusende gången, vad är upp med dramatensvenskan, när ska ni sluta med den? När ska svenska skådisar börja prata normalt och sluta leverera repliker?
Lägger ner hela företaget as of nu, orkar inte väga 100 kilo OCH vara sur. Det är mer än min hjärna klarar.
Slut på gnäll.

God morgon var det visst.

Den här gravidgrejen att vakna i svinottan och inte kunna somna om. Skämta aprillo?
Vet ni vad som händer när man ligger vaken en timme eller två klockan fyra på morgonen? Man upptäcker hur jävla hungrig man är. Som om jag tänkte gå upp och äta då. Feck no?!
Istället formulerade jag en lista på 300 grejer jag ska göra idag varav förmodligen ingen kommer att bli gjord. Jag menar, hur realistiskt är det att jag med 1,5 veckor kvar till bf lägger mig på knä i rabatten och rensar ogräs? Borde slagit mig som en dålig idé redan halv 5 i morse kan man tycka.

Random lägesuppdatering.

Well, hello.
Det är T minus två veckor nu och jag är officiellt ett hus. Jag försöker att ta det kolugnt, viiila och allt det där och det går bra eftersom jag iallafall inte orkar röra på mig pga väger en miljon men går dåligt för att jag ligger hemma och minut för minut bokstavligen känner hur min hjärna förvandlas till gröt.

Kommer förmodligen trots detta att åka till Ikea och köpa en ordentlig och på Ikea-manér ganska ful skohylla eftersom jag även blivit helt fixerad vid tanken på att styra upp det hav av skor man tvingas vada genom ifall man vill komma in till oss. Känner redan nu att jag kommer behöva sova ett halvår efter att ha gått det smärre maraton det är att ta sig igenom Ikea men man orkar ju göra just det ännu mindre när bebis väl kommit och det är ju lite när som, det.

Ijallafall. Var lite hängig en vecka för ett tag sen och då styrde mina granntjejer upp en baby shower till mig. Dog vad fint det var. Har aldrig bevistat en sådan förut och det var väldigt mysigt och gulligt av dem och jag blev alldeles gråtrörd och sen gick jag hem och aktiverade det Netflix-presentkort jag fick och har dragit igenom hela "Orange is the new black" den här veckan. Hoppas att andra säsongen tuffar på sig lite. Det pratas och hintas om det råa fängelselivet men man får egentligen inte se så mycket av det (förutom den förlösande avslutningen såklart) och om de skulle våga göra det hela något skitigare (våldsammare?) så skulle jag kanske t.o.m känna något när jag tittar och då skulle det ju kunna bli riktigt bra det här.

Så var det med det. Hej!

Hej hej förlossning.

Ikväll ska vi på repetitionskurs av profylaxen. Det är med skräckblandad förtjusning jag ser fram emot det. Å ena sidan känns det som att ta ett rejält kliv närmre slutet på den här graviditeten, å andra sidan kommer det bli smärtsamt uppenbart att det inte betyder att man åker till sjukhuset och andaktsfullt får en sockersöt mjukdoftande fridfullt sovande bebis serverad på silverfat med en stråkkvartett diskret spelande i bakgrunden utan att det sannolikt är ungefär 4 kilo utbrytarkung som ska knöla sig igenom mitt underliv.
Peppen?

Jahapp. Knyta ihop den här säcken då.

Okej. Utan att på något vis föreslå att sommaren är över eller ens på sista versen *visslar oberört* tänker jag att det iallafall är dags att summera sommarens läsning.

Jag gick ut hårt med vad min chef har kallat förra årets bästa roman: "Den osynliga bron" av Julie Orringer. En kärlekshistoria förlagd till 30-talets dekadenta studentliv i Paris. Den unge Andras från Budapest studerar arkitektur och förälskar sig i den äldre, hemlighetsfulla balettlärarinnan Klara. En komplicerad men passionerad affär ska det visa sig tills kriget kommer och det blir elände, hjärtskärande och ganska spännande.
Jag hade ju orimliga förväntningar så klart efter att ha hört min chef sälja den på jobbet det senaste året och det blev ju som det blir då. Jag tyckte om den, helt klart perfekt hängmatteläsning över semestern, absolut läsvärd men att dra till med "årets bästa roman" vore att överdriva. 3,5 äpplen av 5 möjliga.

Sen: David Vanns "Dirt". Älskar Vann. Alltid rått, alltid ångestladdat.
Galen, 22-årig new age'are, lever i en kvävande och isolerad tillvaro tillsammans med sin känslomässigt klängiga mamma. Ett gammalt arv försörjer dem båda men hotas av moster Helen och 17-åriga kusinen Jennifers giriga klor. En gemensam resa till familjens gamla landställe tvingar relationerna till sin spets där Galen slits mellan ett sexuellt maktspel med kusinen och den alltför klaustrofobiska relationen till sin mor. På Vann'skt manér eskalerar det hela både långsamt och smärtsamt till sin absoluta kokpunkt.
Trots att den har samma febriga kvalitet som vanligt, trots att Vann inte duckar för det som skaver och luktar och osar i det mänskliga psyket, så är det långt ifrån hans bästa roman. En överraskning är dock hans talang för sexscener, det är den skeva maktbalansen mellan Galen och Jennifer som stannar kvar längst efteråt tillsammans med Galens allt mer desperata sökande efter transcendens som tar sig oanade former. Men någonting saknas, och jag har svårt att sätta fingret på det. En dimension kanske, av något slag. 3 av 5 äpplen.

Efter det var jag kanske sist på bollen någonsin och drog äntligen igenom "Cirkeln" av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg. Behöver jag ens säga det? Fantasydrama där unga häxor bekämpar onskans makter i skolmiljö i svensk småstad.
Antar att den blev lidande av samma förväntningsproblematik som "Den osynliga bron". Har hört för många, för lyriska röster om den. Bra men jag blev inte blown away, tyvärr inte ens nog för att läsa andra delen. 3 generösa äpplen av 5.

"Nightwoods" av Charles Frazier. Långt ute i vildmarken, alldeles invid en sjö och på lagom avstånd från småstaden på andra sidan lever Luce ett lugnt, ensamt liv som vårdnadshavare av ett gammalt nedlagt vildmarkshotell. Frivilligt avskuren från det mesta av socialt liv och mänskliga relationer lever hon i övertygelsen att andra människor för det mesta ändå aldrig är att lita på. Tills den dag barnen kommer. Som enda levande släkting blir hon plötsligt även vårdnadshavare av sina två märkliga skräckslaget stumma syskonbarn, kvarlämnade i världen efter att deras mor mördats. Och med barnen kommer inte bara ett nytt liv, ett nytt ansvar utan även det förflutna med sina nattsvarta skuggor och bränder.
Det här är det första jag läser av Frazier men absolut inte det sista. Inte bara med ett vackert språk utan även med ett fantastiskt öga för dynamik och detaljrikedom målar han upp porträttet av den självständiga råbarkade kvinnan Luce såväl som de introverta och outgrundliga barnen. Med finstämd förståelse för människors egenheter och ibland oförklarliga sätt låter han relationen försiktigt växa fram samtidigt som det förflutnas mörka hot långsamt men obönhörligt närmar sig. Sommarens bästa bok. 4 av 5 äpplen.

Och så "The ocean at the end of the lane" av husguden Neil Gaiman.
Kort: berättarjaget återvänder till sin hemort och översköljs av minnen från barndomen då en inneboende de hade i huset stal familjens bil och begick självmord i den och därmed rörde upp mörka krafter som borde stannat där de var. En ny vänskap föds och blir startskottet på den magiska saga som följer.
Neil Gaiman är oslagbar som sagoberättare. Hans historier sprakar alltid av magi, värme och fantastik och beskrivs både som fantasy, sagor och fabler. Det finns nästan ingenting i hans bibliografi som inte skrivit sig rakt in i hjärtat på mig (förutom "Neverwhere" av någon märklig anledning), vare sig han skriver för barn, vuxna eller i serieform (fast det är klart, "Sandman"-serien är sjukt svårtoppad). "The ocean..." sägs vara den första vuxenromanen sen "Anansi boys" men jag vet inte om jag håller med. Den känns mer ungdomsroman, storyn är rakare, enklare, utan krusiduller och i sig en alldeles underbar liten historia. Men det stannar också där, det blir inte episkt vare sig i handling eller kvalitet, utan nöjer sig med att vara "en underbar liten historia". 4 små äpplen av 5.

Lapptäcke till Junior.

La dagen på att sy ett lapptäcke till Junior. Höftade lite med storlek, landade på ca 65x90 cm, tror att det blir bra till både vagn och spjälsäng.

 Använde bara tyger jag hittade hemma och klippte ca 1000 lappar (35 st) på 15x15 cm.

 Sicksackade duktigt. Erik Haags sommarprat rekommenderas för att inte dö uttråkningsdöden.

La ut det hela på golvet, flyttade runt ett tag tills det kändes bra. Började se ljus i tunneln. Gillar inte att ha strykjärnet stående varmt länge och insåg det absolut geniala i att ha järnet kopplat till en sån där förgreningsdosa med på/av-knapp som man kan trycka på med foten istället för att krypa på golvet för att dra ut/sätta i kontakten en miljon gånger. Har varit skamlöst nöjd med mig själv hela dagen pga smart idé.

 Sydde ihop och pressade.

Skaffade en meter quiltfoder (eller vad det heter), det enda jag köpt till projektet. Valde baksidestyg, quiltade för första gången,

 sydde ihop, vände rätt, sydde kant och voilà!

5 veckor kvar. Tick tack.

"Oj! Den där poppar snart va?!" sa jordgubbsförsäljaren till magen.

Jag drömmer om vatten. Mängder av vatten. Först simmar vi på öppet hav, jag är trött men det finns ett mål som jag kommer förstå när jag ser det. Sedan slungas jag mot en hotellfasad av en enorm flodvåg. Därefter besöker jag Helene Billgren i hennes palats som är till brädden fullt av färgglada möbler och lila sammet men hon envisas med att bestämt förneka de enorma vattenskadorna som gör att det regnar i nästan varje rum. När jag vaknar är jag trött, andfådd och osäker på om jag överlevt eller bara skjutit upp min drunkningsdöd ett ögonblick.

Passerar granntjejerna med bilen när de är ute och powerwalkar. De går så fort.
Foglossningen drar i höfterna, förutom magen känner jag mig som om jag bar runt på ett hus jag inte kan ställa ifrån mig. Ser mig i spegeln och får klaustrofobi. Inte min bästa vecka ever.

Två månader kvar bara. Två månader.

Charles Ingvar.

När Sickan tappar det, sitter i Rockys knä, kallar Vanheden för Fläskberg och tror att en italiensk loafer är en katt.

Någon gång i svensk filmhistoria läste någon avgörande person manuset till Varning för Jönssonligan och sa "Vi kör!". 

Den personen vill man ju träffa.

Dagens finaste.

A delade den här på fejjan idag och när jag hade tittat klart kom jag på mig själv med att sitta ensam och fånle från öra till öra.