Photo a day 7. Favourite.

Det är över 2,5 år sen vi ringde på dörren till det som skulle bli vår husentreprenör och sa att vi hade hört att de kunde det här med att bygga hus. Då hade vi redan tagit oss igenom en halvårslång labyrint av planering, fundering, utbyggnadsritningar, diskussioner och kasserade idéer som efter mycket tandagnisslan och vaknätter mynnat ut i beslutet att riva stugan vi hade.

Hos husentreprenören började en annan resa. En kantad av val efter val, beslutsångest, möten med arkitekter, ett modernt hus med platt tak, sedan ett som såg ut som en borg, sedan det lite mjukare tills vi äntligen landade vid ett vi trodde på. Möten igen, nya val, kontrakt, beslut och tillslut en ritning vi stirrat oss blinda på, förgäves försökt se framför oss och fått försonas med tanken att vi vet säkert först när vi ser det.

Vi flyttade, rensade under lång lång tid, och rev stugan, blev med lägenhet och lerig byggarbetsplats. De senaste månaderna har vi stått vid vägkanten och sett grävmaskiner komma och gå, borrmaskiner borra och spränga så att grannarna tror att något gått fel, träd knäckas och panikfällas i Gudrun, grunden stå och osa av nylagd cement mitt i den första snön.

Och så kom idag. Idag kom den första leveransen. Den första leveransen som skulle komma med en 30 meter lång lastbil, vårt hus, huset, skulle komma och vi skulle äntligen få se om allt det vi tänkt, drömt och fantiserat skulle förkroppsligas ens i närheten av vad vi hoppats på. I snöblandat regn kör vi ut, nervösa och... nervösa.

Och där står det. Huset. Vårt hus. Och alldeles så fint och lagom och perfekt som jag inte ens vågat drömma om. Min favorit. Nu och förhoppningsvis under lång lång tid framöver.

Photo a day 6. Makes you smile.

Popstjärnan gone författaren Martin Svensson kommer in på jobbet då och då. Det är en väldigt trevlig person. Både en och två gånger har vi fastnat i livliga diskussioner om viktiga saker som litteratur och genus. Idag höll han ett riktigt brandtal om Carson McCullers bok "Klocka utan visare" med sådan iver att jag log både stort och brett av smittande entusiasm och läslusta. Det var "den bästa bok han någonsin läst. Alla kategorier". Hur ofta kan man säga så liksom? Att man haft en litterär upplevelse som sopade mattan med ALLA de andra. Efter att jag funderat både hårt och länge kom jag fram till att om jag måste välja så kan det vara "Kapten Nemos bibliotek" av P O Enquist. Vad är er?

Ps. Och nä. Det är inte Martin på bilden. Men i alla fall. Ds.

Photo a day 5. Something you wore.

Henke-tisha, äppelsjal och rosetter. Jag kan äntligen sätta upp håret igen, yo. Inte en dag för tidigt.

Där ser man.

Jag är nästan säker på att jag såg Obama köra runt i en röd Nissan Micra här ute tidigare idag. Nästan säker.

Photo a day 4. Letterbox.

När jag var 12 och prenumererade på Serie-Starlet skickade jag in en sån där söka-brevvänner-annons. Jag fick skitmånga svar. I flera veckor fick jag flera brev om dagen med tjejer på x jordsnurr som hade disco, killar och innebandy som intressen och lyssnade på Milli Vanilli eller Lena Ph.
En av dem hängde med i flera år. Hon bodde på landet, fyllde år på samma dag som jag och hade egna hundar. En gång pajade hon familjens dammsugare för att hon sög upp spillt vatten med den när hon inte orkade torka.
Ibland kom det små häften i kuvert på posten som man skulle fylla i och skicka vidare. Oftast var de hemmagjorda av rosa och grönt papper med klistermärken på omslaget och man skulle skriva någonting fint eller roligt i den och när den blev full skulle den skickas tillbaka till skaparen vars adress stod på baksidan. Inuti stod saker som "Killar är som toaletter. Antingen upptagna eller fulla med skit" och "Rosor är röda, violer är blå"-dikter. Och de där små böckerna fulla av småtjejers klokheter, kärlek, besvikelser och funderingar skickades kort och tvärs över landet, från det ena flickrummet till det andra som en stafettpinne av ord. Tänk om man hade haft en sån kvar. Ett litet tidsdokument över småtjejers tankar i det tidiga 90-talet. Då skulle jag lägga det här, tillsammans med alla andra viktiga brev:

Photo a day 3. Something you adore.

Papper och tyg. Nästan allt jag tycker om har med papper och tyg att göra. Det jag läser, det jag klär på mig, det jag klipper, klistrar, ritar och syr. Och den där sekunden, en bit in i arbetet, där jag plötsligt inser att det kommer att funka, att all tankekraft och planering och småpill kommer att falla ut som jag tänkt, eller bättre, den där sekunden när jag inser att jag kommer att tycka om det jag gjort, den sekunden är värd varenda felsydd och uppsprättad söm, varenda felklippt pappersflik och varenda havererad idé.

Photo a day 2. Breakfast.

Jag har ibland väldigt lätt att tillskriva småsaker yttersta vikt. Ett exempel är frukostens kaffekopp. När jag tar den ur skåpet ska magen vara överens. Någon typ av bukbaserad intuition ska bekräfta koppvalet, annars måste jag byta tills det känns lugn och stilla innanför naveln. Jag är inte säker på vad som skulle hända om mina små ansträngningar slog fel, troligtvis inget särskilt dramatiskt, men precis som med vidskeplighet så är bara tanken stressande. Det skulle ju kunna, rent teoretiskt, innebära dålig karma resten av dagen om jag inte lyssnade in detta viktiga noga.

Vi får se, men börjar ändå.

Photo a day challenge, stulen från Cinderalley. Jag vet inte hur det blir med denna utmaning men vi provar. Kanske blir det kanske inte. Under min föräldraledighet hade jag "Projekt: En om dan" som återfinns i etikettmolnet till vänster. Nu blir det nya tag, kanske.
1. You.
Jag började året med att ge mig själv en ugglemedalj. Jag verkar göra så. Det är tredje året i rad jag skaffar ett smycke alldeles runt nyåret. Något som, på ett mer anspråkslöst sätt än det låter, får tjäna som ledmotiv för hur jag skulle önska att det nya året ska spela ut/kännas. Förra året var det en gammal cykel, i år har det visat sig vara en uggla. Lugn och klok med ögonen alldeles öppna. Sån vill jag vara 2012.

Plötsligt händer det.

Till exempel när barnet ligger på golvet och vi byter blöja och han fingrar på grejer och bubblar och helt plötsligt från till synes ingenstans kommer det:
- Mänboj, mänboj, hm-hm-umm-me, mänboj mänboj!

Jag dog. Hade tröstat mig med att han är LITE för liten och att Manboy-flugan skulle ha blåst över när dagen för Knappen-sjunger-radiohits väl kom.

A: "That's it. Inget mer dagis."

Var vänlig utveckla "utan hot om repressalier", tack!

Jaha, nähe. Det missionerande kopimistsamfundet som erkänd religion. Vad säger ni?

Tid för bot och bättring.

Knappen har i ett obevakat ögonblick pillat in två filmer i dvd-läsaren på min dator. Så fort jag öppnar den nu så hickar, stånkar och stönar den för att försöka krysta ut de där skivorna. Inga osthyveltrick i hela världen har kunnat rädda situationen. När jag tog med datorn till Mstore för att få hjälp kikade killen på den och sa "Ehm... oj...då." Sen tog han datorn under armen, BACKADE in på kontoret, sa "Du vill nog inte se det här" och sköt igen dörren efter sig.
Efter att ha vankat av och an utanför kontorsdörren som en ängslig lejonmamma fick jag komma in i kryptan där min älskade laptop låg uppfläkt och exponerad på ett högst beklämmande vis och datakillen sa försiktigt "Den har varit med om ett och annat den här... Fläkten har nog blivit överhettad... ett par gånger". Ordet "smält" förekom. Jag kände mig som om jag blivit påkommen med att tjuvnypa en hjälplös mycket mindre person. Dessutom satt en av de där filmerna hela vägen in i maskineriet och kunde inte hjälpas på plats. Plus att den tydligen var rätt "seg". Allt var fel och jag blev röd av skam.
Nu har jag lovat att jag ska åka med den till deras huvudkontor, programmera om den och uppgradera ramminnet. Jag vågar knappt åka dit av rädsla för de där blickarna av sorgset medlidande som inte jag, utan datorn får av kunskapens män. Dessutom kommer de behålla den några dagar. Och jag riktigt känner hur de inte kommer vilja släppa iväg den tillsammans med mig sen, hem till ett liv av både psykisk och fysisk misshandel. Men jag lovar, hädanefter ska den bara stå på plana, hårda ytor, jag ska rensa och hålla ordning, radera och sortera för allt vad tygen håller. Jag ska ta hand om dig, lilla Booken, jag ska bli en mycket bättre användare.

Verkstan presenterar: Den ovälkomna tröjan.

Jag: Titta! Mamma har sytt en tröja till dig!
Knappen: Näe.
Jag: Nej? Tycker du inte den är fin?
Knappen: Näe. Inte fin.
Jag: *spelar oberörd*
Knappen: *poserar likväl*

Vad har jag där att göra? Igen?!

Konsumentgnäll!
En dag ska jag söka jobb på Zara som ett arbetsmiljöexpriment. Jag vill veta hur det är att jobba där, varför det är så konstig stämning, varför man håller benhårt på kassa/golvschema trots att det resulterar i att kunder få stå i milslånga köer trots att det finns obemannade kassor att jobba med medan personal strosar runt och småpetar på klädhögar som om de mest fördrev sin tid i väntan på att sluta.
Och så undrar jag varför tjejen framför mig i kön inte fick köpa den lite trasiga blusen på rean, trots att hon ville, med motiveringen att de "inte har något rabattsystem". Okej, så här. Vara är trasig, kund vill ha ändå. Antingen kan du sätta ner den tex 20% och bli av med den, till och med få betalt för den (åtminstone inköpspris och gå +-0) eller behålla ett trasigt plagg, inte kunna sälja det och inte bara slänga företagets pengar i sjön utan dessutom gå miste om försäljning.
Jag vet inte, jag bara jobbar i detaljhandeln, men min spontana reaktion skulle ju vara att lösa problemet enkelt med att sälja vara, ev tjäna lite pengar, men framför allt få nöjd kund som förmodligen kommer tillbaka, om inte annat så för den goda servicens skull.
Jag gissar att A, som själv jobbat som butikschef, kommer att förklara detta obegripliga när han kommer hem.
(Snart borde Zara få en egen etikett här på Äpplet, så mycket funderingar jag haft ang. den butikskedjan i mina dagar.)

We meet again. (Who?)

Igår kom min gamla gympalärare från högstadiet/gymnasiet in på jobbet. Till en början kände han, av förståeliga skäl, inte igen mig, det var trots allt 14 år sen vi sågs senast men tillslut kunde jag inte låta bli att ge mig till känna. Jag hade tänkt att det hela skulle gå lite smidigt om jag frågade mest om honom, så han slapp stå där och försöka komma ihåg vem jag var av alla de där tusentals eleverna som passerat hans gympasal.
Men han insisterade på att fråga mig saker som "Och hur är det med... syskonen då?" och när jag då blev tvungen att tala om att han måste förväxla mig med någon annan eftersom han med största sannolikhet aldrig träffat något av mina syskon så insisterade han på det också och sa "Nej, jag förväxlar inte!" och fortsatte med att fiska efter vad jag "gjorde annars" och liksom verkade vänta sig att jag skulle berätta om det där jobbet han visste att jag egentligen har. Det hela blev ohållbart när jag sa att vi flyttat tillbaka ut på ön och han sa att han "hörde det!" och jag skulle kunna sätta stora pengar på att han omöjligt kan ha "hört det". Innan jag lämnade den här förorten 1998 för att bli stadsbo hade jag absolut INTE lämnat ett så pass stort intryck på kollektivet att mitt väl och ve skulle diskuteras i kassan på ica mer än 10 år senare. That's a fact.
Hädanefter tänker jag fundera en gång till innan jag hoppar på någon gammal bekanting som inte sett mig sen jag hade Filippa K stretchjeans och två skjortor utanpå varandra i mitten av 90-talet.
Och redan igår borde jag ha vetat bättre eftersom när jag sist gjorde en dylik manöver fick en smärre föreläsning av en lärare jag haft i ett år i okänt ämne om att jag borde gå kurs och bli entreprenör, det skulle "passa mig!" Eh, va?

Gott nytt.

Våra framtida nyårsaftnar är klara nu eftersom A efter middagen helt sonika pekade med hela handen och talade om för våra gäster att de ska alltid komma till oss på nyår. Då ska vi ha trevligt och summera året och ska därför anstränga oss att lägga sådant på minnet nu under 2012. 2011 summerade vi efter bästa förmåga, det innehöll en del musik, mycket bra litteratur, en hemsk men magkrampsrolig bajshistoria, en del ångest men också självständighet och insikter. Jag summerade att "Born this way" med Lady Gaga var årets bästa poplåt och lämnade därmed den nyklassiska elektronican därhän.
20 över 12 somnade jag i soffan och blev snart dirigerad till sängen innan våra gäster ens hade gått hem. Jag hoppas att de kan finna i sina hjärtan att förlåta mig för det.
Fasligt trevligt var det iallafall.
Och som vanligt fotade jag maten mer än sällskapet, trots att jag hade haft ett allvarligt samtal med mig själv om det där innan.



2012, jag hoppas mycket på dig.