onsdag 24 februari 2016

Det kan vara morsan på bloggen som skrivit inlägget.

Hej bloggen. Har ni några 6(ish)-åringar? Är de sura mycket? Hur hanterar ni det i så fall?
Mvh
Handfallen mor på 36 jordsnurr.

5 kommentarer:

Anonym sa...

Har en snart 6-åring. Sur som ättika väldigt ofta... När jag orkar skämtar och lirkar jag bort det, men fy fasen vad det tär på krafterna. Det enda jag märkt är att surheten kommer fram dubbelt upp när han har sovit för lite. Men det är ju ofta för sent redan då!
Han får spotta ut surheten om vi är utomhus, harkla sej och ta i från tårna. Inomhus kan badkaret funka för samma sak.

Kram Nina

Maria sa...

Har hört från kompisar att det liksom händer något i sexårsåldern. Vissa kallar det "lilla tonåren". Min är fem och ett halvt och växlar fortfarande mellan sådär tramsigt glad och superarg som en trotsig tvååring. Väntar med spänning på den sura fasen.

MissParker sa...

Ja, det har jag. Och vi hanterar väl inte det så himla bra om jag hade önskat.
Eller sur och sur, hon börjar gråta för ALLT och hela tiden. Strumporna är fula *gråt*. Tv-programmet är slut *gråt*. Frisyren blev inte bra *gråt*.
Sedan har jag iofs 2 stycken tonåringar också, och den där sexåringen är bara en försmak, om man säger så :)

Men iaf, vi försöker prata med henne mycket. Försöka "reda ut situationer" som gör henne sur/gråtig. osv.

Sofia sa...

Nina: Man blir helt färdig! Den här veckan kombinerar vi hans surhet med min pms så vi är ett dream team just nu! Tycker det är så himla svårt att balansera mellan att försöka förstå och att markera att man inte kan bete sig hur som helst, även fast man är sur. Någon gång måste det ju ta slut tänker jag. Bra tips med badkaret!

Maria: Har hört det också men när man är mitt i det är det så himla lätt att bara glömma och övertyga sig själv om att man uppenbarligen skapat ett olyckligt barn! Och så får man snällt bolla skitsur unge med dåligt samvete. Win win, va.

MissParker: Tonåren! Herre gud! Vilken jäkla skräck.
Jag blir helt matt av att försöka parera den där surheten. Hur man än gör så genererar det mer surhet typ. Blir man arg, blir han sur. Lirkar man så tar han det som ett frikort för att fortsätta vara sur. Det är som att om han känner tillstymmelsen till att man ska peta i hans surhet så vägrar han bara. Någon gång har jag till och med mutat honom att sluta sura med typ en kaka och det har funkat tills han blev sur för att han inte fick en till. Känner mig verkligen inte särskilt stursk i hanteringen av detta!

Tack för era kommentarer! Känner mig nästan övertygad om att han bara är 6 bast snarare än olycklig!

Unknown sa...

Har en minitonnis/snart 6-åring!
Det är sjukt jobbigt men försöker (i mina bästa stunder) tänka att det är ok, det är att testa olika känslor och ibland måste man få vara sur med!
Men det gönder att jag snäser till att nu får du faktiskt sluta såatteh.. japp, tär på krafterna!