Älg. Så jobbigt det var att inte riktigt våga släppa ut barnen själva eftersom älgkon var sur och de strök precis runt husknuten och ändå så outsägligt sorgligt när kommunens viltvårdare lät hälsa att kalvarna nu var "borttagna" och att kon, när hon slutat leta efter dem, skulle lugna ner sig. Jag och A hade ju ponerat att man förmodligen sövde ner dem och flyttade dem. Så naivt, inser jag nu. Vill gråta lite när jag tänker på att hon simmade över hit i tron att, vad? Inte fan att ett halvt grannskap upphetsat skulle instagramma henne (mig inräknad) innan vi tog kål på hennes ungar. Nej, nu kan jag inte tänka på det mer.
(Rubrik från Onekligens novemberlista)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar