Nike to the Air to the motherfekking Pegasus.

Mina skor kom till slut och revolutionerade min värld, I tell you. Jag har sprungit varje dag förutom två de senaste 10. Jag som skulle promenera, at best. Jag som hatar allt vad träning/motion heter och blir trött av bara tanken. Som i princip försonats med att jag säkert förlorar ett par år på den här obändiga oviljan till träning, men so be it. Jag plågar mig inte frivilligt.
Jag fick mina skor och andra dagen jag var ute så kändes det, alldeles på riktigt, som om skorna ville springa. Jag tänkte så: det känns som att skorna vill springa. Så jag provade lite, tänkte att jag kanske klarar några hundra meter innan jag kollapsar, om jag har tur. Det visade sig att jag kom två kilometer innan jag klappade ihop. Så imponerad av mig själv blev jag att jag provade nästa dag igen. Och så har det hållit på. Idag sprang jag 3,7 km och hade nog klarat 4 om det sista jag gjorde inte varit öns i särklass brantaste backe. Typ 40 grader säkert.

Japp. Det hela är fortfarande något surrealistiskt. Plus att jag idag lyssnade på Lady Gaga hela vägen. Vem är jag?

Här får ni ett par andra skor som jag också haft på mig idag. För första och/eller sista gången får ni gissa själva.