lördag 9 november 2013

Lite mer förlossning och andra karaktärsdanande aktiviteter.

Blir man någonsin klar med sin förlossning undrar jag. Min första är fyra år sedan och jag minns den som ganska lång men under kontroll och antagligen i något slags förskönande skimmer. Det var tufft men inget trauma på något vis. Och ändå sitter jag nu framför dansk förlossningstv och fulgrinar. Någonting vrider sig i vånda när de tvingas ta fram sugklockan och trots åren som gått lägger jag handen över ögonen där framför tvn och hör mig själv viska nej, jag vill inte. Inte ens då gjorde jag så och det får mig att fundera på vad som egentligen händer under förlossningen och hur man förhåller sig till det efteråt. Vad är det som får mig att grina så här trots att jag (med vissa förbehåll) har ett över lag ganska positivt minne av det hela? Vad är det man är med om som lägger sig så långt bak i huvudet att det bara lockas fram av enklast möjliga igenkänning men undkommer alla de intima samtal om dito jag haft med vänner?

Gick igår kväll även igenom ett flerbarnsförälderns kraftprov. Var ensam hemma med båda och lyckades genom något typ av mirakel att till slut natta en sovvägrande unge samtidigt som den andra hade ont i magen och skrek. Jag kan eventuellt ha utbrustit "det här är mer än jag klarar av!" högt vid något tillfälle under showens gång. Men här sitter vi nu och äter frukost igen som om ingenting och just den kvällen kommer åtminstone aldrig mer tillbaka, det vet man med säkerhet.

3 kommentarer:

Anna sa...

Jag hade en liknande upplevelse när jag såg en tv-serie där en person dog i havandeskapsförgiftning (skriver inte ut vilken, för vill inte förstöra för framtida tittare). Hur som helst tror jag att jag grät i en halvtimme. Det var som att det slog an något djupt inom mig - att det där (föda) har jag gjort, det kunde varit jag. Märkligt, för jag minns också förlossningen som uthärdlig trots allt, och det finns ju så mycket annat i tv-serier som kunde hänt mig, men som inte berör mig något särskilt.
/Anna

Sofia sa...

Anna: Eller hur, precis så! Så mycket annat som man inte alls reagerar på. Mkt märkligt, det hela.

Josefine sa...

Ja, det har samma påverkan på mig. Det sitter så mycket minnen och känslor fastetsat i kroppen så jag har inget försvar mot någonting som visas på tv från förlossningssalar eller BB.