söndag 30 juni 2013

This too shall pass.

Nu har den kommit, min målklänning. När bebis kommit och gravidkroppen är borta och jag kan ha den här; då är jag tillbaka. Med Knappen hade jag ett par jeans men då hade jag bestämt mig för att nöja mig med att komma tillbaka till stl 38 och inte 36, som innan. Så kom jag dit, (efter en eon av tid), drog på mig brallorna och kände mig... smått otillfredsställd.
Så jag beställde denna fantastiska skapelse i samma storlek jag har andra klänningar från samma märke och drog den över provdockan som är inställd på mina pre preggomått. Och den är jä-hävligt smal den där midjan. Tur att den har resår. Då har vi ökat marginalen till en vettigare nivå åtminstone.

Är lite fixerad vid kroppen just nu dårå. Kan inte hjälpas, den är inte direkt i sitt mest diskreta tillstånd. Plus att det varit en del prat om att vi börjar bli "gamla" på senaste. Och "vi" är jag och mina närmaste plus/minus 35-åriga småbarnsmammor till grannar. Har alltid sett fram emot att bli det där "gammal", iallafall den åldern som otvetydigt är "vuxen" och som har lite trovärdighet. Nu är vi där. Tror jag. Hade liksom tänkt att den där 25-årskroppen på något mirakulöst sätt skulle följa med bara. Alternativt att man i samband med det där "vuxen" per automatik och åldervisdom helt sonika slutar bry sig. Ingetdera hände. "Efter 30 får man inget gratis", sa de. De hade rätt.

6 kommentarer:

en annan sa...

:-D Det BLIR bättre, jag lovar. Jag är mycket mycket (eoner av mycket) mer nöjd med min kropp nu jämfört med för tio år sedan (42 nu).

Kraven sänks, men vikten av att inte bara överleva utan att faktiskt också orka _leva_ har ökat tiotusenfallt (försöker att inte tänka på exakt HUR gammal jag kommer att vara när min yngsta är tonåring...).

Så jag bryr mig mindre om stil än om hälsa. :-)

Mathilda sa...

Ooooooooh!!! Klänningen! Med stort K!! Jag måste genast komma och klappa den lite. Hur tjusig liksom?! Den kommer vara helt fantastisk på dig, står skrivet Sofia över hela den. Heja dig!

Sofia sa...

en annan: Det blir bättre! Jag visste det! Längtar dit!

Mathilda: Sen ska jag ha den jämt! Så himla fin och man får klappa!

Mikaela sa...

Hej Sofia,

väldigt fin klänning! Jag förstår precis det där med målbild i klädväg. För mig var det en känsla som kom först efter graviditeten, antagligen för att det var min första graviditet och att jag inte kunde förstå hur jobbigt det skulle bli att gå omkring med en kropp som inte kändes som min. Det var en väldigt stark känsla, att inte känna igen sin egen kropp, inte kunna styra den. Först nu, två år efter förlossning, är jag tillbaka i min kropp. Inte bara storleksmässigt, men även mentalt. jag trodde aldrig att jag skulle komma hit, men en gör ju det... Men jag fattar helt dina tankar.

Det är så roligt att du bloggar igen, jag uppskattar verkligen din blogg!

/mikaela

Anonym sa...

Arvid fyller två år i sommar och jag är inte tillbaka till hur jag såg ut innan. Men nu kan jag springa 8 km och siktar på 1 mil inom de närmsta veckorna. När jag var på Eknö sprang jag från parkeringen till Gräddö. Det är mycket coolare än 58 kg!
Kram Helena

Sofia sa...

Mikaela: Hej! Och tack för dina snälla snälla ord, jag blir så oerhört glad och det gör det extra roligt att vara tillbaka!
Vilken grej, det här med kroppen. Å ena sidan fascinationen över vad den kan, å andra rena förskräckelsen över vad den blir. Med Knappen tog det ett tag efter förlossningen innan jag på allvar började tänka på att jag inte ville ha den där post graviditetskroppen, kanske för att allt med bebis var så mycket och nytt. Nu känns kroppen liksom viktigare, viktigare att komma tillbaka snabbt, att få återgå. Jobbigt att inte vara sig själv riktigt.
Oh, well. En dag orkar man inte bry sig längre. Vilken dag det blir!

Helena: Parkeringen - Gräddö. Hatten av! Det är coolt på riktigt! Heja dig!