En annan grej jag gjort i december är att knarka Sons of Anarchy (bättre sent än...). Idag såg jag sista avsnittet och det var en jäkla lättnad. Jag har gått omkring med en konstant kastanj av ångest i bröstkorgen sen jag började titta runt lucia någon gång. Inte sen Six Feet Under har jag varken kollat på något så intensivt eller blivit så påverkad. Inte för att det var det absolut bästa som någonsin gjorts, tycker tex av skådespeleriet haltar både här och där, men för att jag bryr mig så där orimligt mycket. Jag vill att det ska lösa sig och jag vill att alla ska må bra och sluta kaosa jämt och jag tänker på det nästan hela tiden, så pass att mitt allmänna humör har liksom ett SoA-moln på sin himmel.
Så idag var jag tvungen att dra igenom de sista avsnitten på ett bräde bara för att bli av med detta mitt bekymmer. Jag orkar inte drömma om SoA något mer, jag orkar inte behöva påminna mig själv om att DE INTE FINNS PÅ RIKTIGT och att om de gjorde det så känner vi ändå inte varandra, jag behöver lite lugn och ro damn it!
3 kommentarer:
Älskar att fiktion (och manusförfattare) kan skapa något så beroendeframkallande och en total verklighetsflykt med karaktärer som jag älskar eller älska att hata.
Fattar exakt vad du menar. Skönt när man inte ser dem vecka för vecka i just de fallen. MAN ORKAR JU INTE VÄNTA EN VECKA på nästa himla avsnitt.
Åsa: Det är rätt läskigt ibland. Sa till A häromdagen att det känns lite som att göra slut med någon. Liknande tomhet när det är slut. Det var samma med SFU för mig. Helt knockad!
Josefine: Jag vet inte hur jag skulle göra då. OM jag skulle se vecka för vecka skulle jag nog behöva ha SoA-kväll tillsammans med någon varje vecka, typ uppstyrd middag och hela baletten så att man inte är helt ensam efteråt. Det skulle ju vara döden.
Skicka en kommentar