Att försöka förstå en dröm.

Jag har tänkt mycket på Mount Everest de senaste dagarna. Igår var jag hos min bror och bläddrade i en bok om berget. Mount Everest är världens högsta berg, står över 8800 meter över havet. Toppen är bar svart sten, vindarna där uppe gör att snö aldrig kan lägga sig. Luften innehåller endast 1/3 del av syret på marknivå, det sjunker till under 40 minusgrader och blåser ofta storm.
I boken stod att man måste inte bara vara förberedd på de extrema fysiska påfrestningarna om man planerar att bestiga Everest, utan man måste också vara beredd på att se mycket död på vägen. På grund av förhållandena där uppe tar man sällan eller aldrig ner de som inte klarat klättringen. De stannar där, stelnade i dödsögonblicket som tragiska påminnelser om vilket högt spel man som bergsklättrare ger sig in i på Mount Everest. Bland många andra finns där uppe en tysk kvinna. Hon sitter på bergsidan, lutad mot sin väska, med ögonen fortfarande öppna och vinden fladdrande i håret, som om hon vilade. En annan klättrare frös ihjäl i samma ögonblick han föll på knä framför sitt tält för att dra upp dragkedjan, fastnade mitt i rörelsen och var bara borta. Med tiden slet vinden med sig tältet, men han sitter kvar med handen sträckt mot den möjliga räddningen som slant honom mellan fingrarna. En annan man insåg vad som väntade när kroppen började stänga av, lyckades via baslägret få kontakt med sin gravida fru i Nya Zeeland. De hade ett sista samtal över en raspig radiolinje, bestämde namn på sin ofödda dotter, sa det omöjliga till varandra, lade på och så var det över.
De kommer att stanna där, kanske för evigt, tillsammans med många andra som steg upp för att aldrig återvända. Fastfrusna i sin dröm, med snö som långsamt letar sig in mellan lagren av kläder som rör sig bara för vinden.

bildkälla