En av dem hängde med i flera år. Hon bodde på landet, fyllde år på samma dag som jag och hade egna hundar. En gång pajade hon familjens dammsugare för att hon sög upp spillt vatten med den när hon inte orkade torka.
Ibland kom det små häften i kuvert på posten som man skulle fylla i och skicka vidare. Oftast var de hemmagjorda av rosa och grönt papper med klistermärken på omslaget och man skulle skriva någonting fint eller roligt i den och när den blev full skulle den skickas tillbaka till skaparen vars adress stod på baksidan. Inuti stod saker som "Killar är som toaletter. Antingen upptagna eller fulla med skit" och "Rosor är röda, violer är blå"-dikter. Och de där små böckerna fulla av småtjejers klokheter, kärlek, besvikelser och funderingar skickades kort och tvärs över landet, från det ena flickrummet till det andra som en stafettpinne av ord. Tänk om man hade haft en sån kvar. Ett litet tidsdokument över småtjejers tankar i det tidiga 90-talet. Då skulle jag lägga det här, tillsammans med alla andra viktiga brev:
2 kommentarer:
Å vad härligt! Sånt önskar man ju att man hade sparat. Blir nyfiken på vad jag sparat och inte, jag hade en likadan brevvän (hon bodde på en bondgård och hade massa djur) som jag fick efter att ha kastat en flaskpost på en camping som 10-åring. True story.
Johanna: Är det sant! Fan vad fint! Jag skickade iväg en ballongpost när jag var 4. En tant i Skara (?) hittade ballongen och sen fick jag julkort av henne varje år med bilder på henne och hennes katter tills hon dog typ 15 år senare. Also true story. Världen alltså. Himla fin.
Skicka en kommentar