Svampångest.

A kommer hem klockan nio och börjar laga svamprisotto. Han har laddat för det i flera dagar men kommer att få njuta själv eftersom jag inte äter svamp. Jag förstår att jag kanske skulle tycka om det men oidentifierad vuxen person tvingade mig att äta champignonsoppa i lågstadiet tills den kom upp igen. Sen dess - I don't do svamp.
Vi har svamp-diskussioner titt som tätt, jag och A, där han förklarar att jag med största sannolikhet skulle älska det om jag bara provade. Men tanken på att äta svamp, i alla dess former, är lika lockande som att bli erbjuden ett syrabad.
Alldeles nyss plockade han ut en plåt ur ugnen, provsmakade, stönade Ahmengud och näst intill ramlade in i kylskåpet av njutning. Jag avundas honom, det gör jag. Jag avundas hans upplevelse. Men när han kommer mot mig med gaffeln och undrar om jag inte vill prova, när han vill att jag också ska få den där smaksensationen, så drar jag instinktivt upp benen, kryper ihop i soffan och kvider "Men jag tror inte du förstår!".
Jag har vuxit i mat förr. Fetaost, kräftor, oliver, paprika och abborre nu senast. Men svamp. A kanske har en poäng när han föreslår matterapi. Jag gillar ju svamp. Men bara om den stannar här: