Snorungar.

Jag trodde att min eventuella kamp mot den förkylning som härjar här hemma skulle bli en promenadseger. A har väl slagits med sin halvt utbrutna förkylning i kanske... 3 veckor. Knappen har legat nätterna igenom och hostat mig i ansiktet den senaste veckan. Och jag, jag har slängt sjalen om halsen med en storstilad gest varje morgon, hojtat So long! i dörren och sladdat iväg till jobbet, friskt rödrosig om kinderna. Ungefär. Jag hade så gott som övertygat mig själv om min egen oövervinnerlighet. Ingen kommer här fram, här fram... och så.
Nu kommer jag på mig själv att gång på gång sträcka mig efter A's paket pappersnäsdukar och spontangapa för att lätta på trycket i öronen.
Inte läge. Chefen har klargjort att vi ska känna efter RIKTIGT noga innan vi sjukskriver oss den här sista vecka innan jul. Hehe. He.