Jävla er.

Läs Jennys viktiga, välskrivna och upprörande inlägg om hur hennes Stolte man gång på gång blir förpassad till läktaren så fort det kommer till deras graviditet(er). Jag svor jättemycket när jag kommenterade det men det kokar i mig när jag läser om hur han behandlats av vården och hur man fråntagit honom rätten att få vara med, känna och ta ansvar tillsammans med den kvinna han valt att leva och bilda familj med.
Jag vet inte hur min graviditet eller förlossning skulle sett ut utan A, jag kan inte ens föreställa mig det. Han var mitt golv, mina väggar och mitt tak under den perioden, den stomme mot vilken jag alltid kunde ta stöd och som stötte mig redan innan jag själv hade kraft nog att förstå att jag behövde det. Jag födde Knappen men det var vår förlossning.
Alla gör och känner olika genom hela den processen men att man i det här fallet både inom vården och från arbetsgivarnas håll förutsätter att mannen inte är mer än en pikant detalj i framväxten och nedkomsten av hans eget barn, så som man gjort med Stolte Mannen, det gör mig febrig av ilska.