Snubblar runt på youtube och hittar den här:
Jag är 15 år och älskar få saker så högt som Portisheads platta "Dummy". Vi lyssnar på den jämt, jag och mitt lilla gäng, uppkrupna i sängar i flickrum, på golvet i pojkrum, med varsin freestylehörlur på en klippa under sommarnätter, ur bandspelare vid en brasa i en skogsdunge. Allting är allvarligt och stort men vi stirrar in i elden och ligger ihoptrasslade i en stor hög och tänker just nu, just här och när jag kommer hem till mina Björk-posters och akvariefiskar och alla sover lyssnar jag på It´s a fire igen bakom min stängda dörr och när Beth med sin lite hesa röst sjunger "Breathe on, little sister, like a fool" börjar jag gråta varje gång utan att veta varför.
2 kommentarer:
Oj, kunde vart jag som skrev det där, kände igen mig i exakt varje ord. Gud vad det ryms många minnen i den där skivan, det känns nästan lite som knivar i bröstet när jag lyssnar. Men. Så fruktansvärt fint.
Klara: Tack! Det var något så himla speciellt med de där skivorna man älskade tillsammans så där intensivt. Vi hade två till under samma period: Radiohead, "The bends" och Red hot chili peppers "Blood sugar sex magic".
"Street spirit fade out" och "Fake plastic trees" (the bends) har fortfarande samma effekt på mig som It's a fire hade då. Någonting som går rakt in utan genvägar. Smack bara. Jag vet inte om det gör ont eller bara är bitterljuvt...
Skicka en kommentar