"Tinkers" av Paul Harding.

George W. Crosby, en gammal urmakare, ligger på sin dödsbädd och hallucinerar. Huset faller samman runt honom, han ser golv, väggar, isolering, bråte, möbler rasa ner omkring sjuksängen, ur lådor och skåp regnar bilder, småsaker, fotografier och minnen som seglar genom luften förbi honom. Det blir de första trevande stegen bakåt genom det förflutna. Han minns sitt liv i den dammiga källarverkstaden, klockornas eviga tickande och ringande runt honom, det minutiösa arbetet i urverken och hur deras böljande rytmiska ljud förde honom ännu längre bakåt; in i barndomen, till den dragiga stugan, sin tysta otillgängliga mor kuvad under bitterhet och fadern vars liv formats av dammtorra landsvägar, naturens oändliga, föränderliga famn och de timmar han förlorat i epilepsins svarta skamfyllda hål.

Ibland läser jag böcker som får mig att önska att engelska var mitt modersmål. Mina kunskaper är helt okej, tillräckliga för att obehindrat och gärna läsa engelsk litteratur men någon gång då och då dyker en bok som den här upp. Där språket behandlats så varsamt, vackert och med så mycket kärlek att bara en infödd (antar jag) kan snarare känna än läsa sig till de där innersta subtilaste vindlingarna. Där själva språkupplevelsen händer i bröstkorgen och kryper uppför ryggraden, så som jag kan känna med P O Enquists oöverträffade svenska i tex "Nedstörtad ängel". Det jag känner när jag läser "Tinkers" är att det finns där, den där sista nerven som lyfter romanen till en alldeles egen nivå, och att jag smakar på den, njuter av den, tycker så otroligt mycket om den men undrar också vart upp i himlen den upplevelsen skulle ta vägen om jag fått det här språket med modersmjölken.