Jag blir fortfarande tillfrågad om leg när jag köper saker som kräver det. Och jag har aldrig riktigt kunna relatera till reaktionen att "man får ta det som en komplimang!".
Alltså, jag fyller 32 snart och jag är rätt nöjd med det. Tvärtom känns det snarare larvigt att jag skulle se så pass mycket yngre ut man behöver se leg på det. Och jag vet allt det där om under-30-regeln men iallafall.
Så när jag hivar upp mitt leg över kassan (alltid vänlig och förstående dock) så har jag helt ärligt blivit ännu mer ställd över den i princip obefintliga reaktionen på att det var snart 14 år sen jag passerade den ålder som eftersöks.
Men sen ungefär två veckor tillbaka har den plötsligt dykt upp. Det där lilla överslätande leendet, ojdå-kommentaren, hoppsan, hehe! Och jag ler tillbaka, där ser man!
Vad har hänt då?
Tja, häromdagen satt jag och skärskådade ansiktet i solskyddsspegeln i bilen. Drog fingrarna över ögonen och sa: "Jag börjar se gammal ut."
"Ja" sa A. Jag väntade en sekund på att han skulle flina och säga att han skämtade men det kom inget. Så jag sa: "Du skämtar inte."
"Nej. Men du är äldre än för tio år sen och dessutom jättefin!"
Det har varit rätt mycket på senaste. En massa grejer med hus och flytt och sömn och stress och jag är jättebra på att hamstra lågoktanig men växande stress som jag går runt och vrider och vänder på, försöker lösa, försöker fundera ut grejer själv och eftersom jag i de lägena dessutom är ganska dålig på att skicka upp en flagg som säger "Nu har jag en orkester här innanför pannbenet som börjar bli jävligt högljudd, hjälp mig!" så sitter jag där och släpper ut det hela i form av eksem istället. Gärna i ansiktet så att jag ser ut som en rödflammig tvättbjörn.
Så det är nog det som hänt. Förutom de där 10 åren som gått. Just nu är jag inte mitt allra vackraste, yngsta jag.
Men på måndag ska huset rivas och då är vi på gång, det värsta är gjort och då kan den här tvättbjörnen gå och lägga sig under någon annan sten och jag kan kanske börja bli frågad efter leg igen för just nu skulle jag faktiskt behöva det.
7 kommentarer:
Tvättbjörn eller inte, men alldeles briljant är du och det är banne mig en ynnest att få läsa här. Banne mig. och rynkor är så himla fint tycker jag, så välbekomme :)
Sofia!
Å, jag tror ändå att väldigt mycket av det där med att man känner sig fulare av stress sitter på insidan. Det är som att man inte orkar tycka att man är fin, så man bara stressar upp sig lite över det också när man ändå håller på.
Förresten, orka vara fin när man håller på och flyttar och jobbar och packar och donar, det är ju omöjligt att vara.
(Och blir man frågad efter leg vid 32 års ålder ser man knappast "gammal" ut någonsin, du ser ju både ung och fin ut att döma av tjusiga bilder du lagt upp här.)
Håller med fröken blund om att det är härligt att få läsa din blogg!
Med eller utan eksem, plus minus 10 år! Vem bryr sig; du är ju galet jävla vacker Sofia!!
O börja pipa ut stressen så den inte äter upp dig!
Sen de där med leg. Hade faktiskt exakt samma diskussion idag. Jag har svårt att förstå ålder. Känna dig för ung? Gammal? Få ålders nojja? I dont get it. Äldre är nåt man blir. Punkt. Har fått för mig att de är "en grej" att man ska tycka de är jobbigt att bli äldre. Nåt man ska känna o säga högt. Jag har alltid sett fram emot att bli äldre. Har fått för mig att kg kommer gilla 40!
fröken blund: Du säger så fint att jag blir alldeles generad! Tack!
Kev: Ja!
Johanna: Tack, vad du är gullig! Nä, precis, orka vara snygg! Haha!
Mathilda: Men åh! (känner mig som att jag fiskat efter komplimanger men dt menade jag ju inte!) Tack, så himla fint!
Och nä, själva åldern gör mig inget, tvärtom! Det känns skönt att ha lite kött på benen s.a.s. Och jag har gillat kråkfötterna som börjar komma och så, att se äldre ut. Är bara lite less på att se "sliten" ut. Blä!
Tror absolut inte att du fiskat efter nåt. Kändes så himla ärligt skrivet, från hjärtat. Himla skönt om du frågar mig! Gillar inte skitnödiga inlägg där allt är så bra o romantiskt jämt. Ärligt o på riktigt. Ibland är man sliten. Ibland har man eksem. O ibland får man en massa helt ärligt förtjänade komplimanger. För de behöver man! Du är så bra! Kram
Mathilda: Nu blir jag alldeles grinig. Kram!
Skicka en kommentar